När historien visar sig vara framtiden

Dagens blogginlägg handlar om att socialdemokratin redan 2011 var på rätt väg med samhällsproblemen men sedan hamnade S på efterkälken.

I Expressen finns det nu i tre delar en genomgång av 2010-talet och politiska förändringar i Sverige. Ett årtionde som fick se framväxten av högerpopulismen och födelse av ett nytt konservativt block i Sverige samtidigt som socialdemokratin sjönk i opinionen och väljarstöd. Om hur Sverigedemokraterna (Sd) tog initiativet och pratade om människors vardag. Sd har blivit det allting kretsar kring. Dock hade det inte behövt bli så. Vägen under 2010-talet hade kunnat bli en annan.

Torbjörn Nilsson lyfter fram i sin text något som är mycket viktigt för oss inom socialdemokratin att förstå och lära oss något av. Han för fram att Håkan Juholt, som blev ny partiledare för socialdemokraterna 2011, tog redan upp i sitt installationstal det som sedan Jimmy Åkesson tog upp och gjorde till sin och Sd:s politiska plattform. Håkan Juholt var redan där 2011, där resten av det politiska fältet först är i dag 2019.

Om socialdemokratin i sin helhet hade slutit upp bakom Håkan Juholt (istället för att som vissa grupperingar gjorde som ägnade mycket tid till att attackera den nya partiledaren, snacka dåligt om honom och hela tiden skapa problem utifrån ren vilja att behålla sin egen makt) hade vi idag varit i en annan situation. Det finns en del att tacka för att det inte gick som det borde ha gjort, som gjorde att S hamnade på efterkälken (läs bland annat Daniel Suhonens: Partiledaren som klev in i kylan).

Håkan Juholt var kritisk till att socialdemokratin inte var i takt med samtiden. Beskedet från väljarna var tydlig till socialdemokratin och han valde att lyssna. Inte bara lyssna utan kritisk självrannsakan för partiet och att lägga grund för en offensiv socialdemokratisk politik bottnad i partiets ideologiska rötter, något som gått förlorat. Det räcker inte bara prata utifrån socialdemokratisk ideologi utan att bedriva en politik fullt ut baserad på den. Han lyfte upp att något höll på att gå sönder i samhället, kritik mot hur välfärden hade tagits omhand, om de som arbetade inom välfärden, talade om låga pension, om att ändra.

Det var mer som lyftes fram i installationstalet. Om segregering och att vi inte har råd med varandra, om:

– Det är bostadsområdena där fattigdomen ökar, där arbetslösheten biter sig fast år efter år, där hyreshusen förfaller. Där förlorar allt fler ungdomar sin framtidstro och alltför många av dem drar till kriminella gäng eller religiös extremism.

Läs det gärna en gång till. Det är som att prata om Sverige i dag. Exakt det som sedan Jimmy Åkesson gjorde till sitt.

Vi kan se här att om Håkan Juholt hade fått möjligheten hade vi i Sverige i dag haft ett annat utgångsläge och kunnat hantera det hela mycket tidigare. Det hade också varit en politik diskussion utifrån verkligheten, inte utifrån demonisering som sker i dag. Socialdemokratin hade tidigare kunnat haft svar som lett till politiska skarpa förslag som hade ändrat utgången snabbare. Så blev det inte.

Det är intressant att se i historien vad det var som hände och fundera över hur det hade kunnat bli. För socialdemokratin gäller det att lära av historien för att förstå nuet och kunna bygga en bättre framtid.

Vi behöver ha en politik som bygger på de breda löntagargrupperna, för arbetarklassen och medelklassen. En politik för jämlikhet. En politik för oss många, inte bara ett fåtal.