tisdag 31 december 2019

Dags för politik för oss många

Jag är stolt över att komma från arbetarklassen och stolt över att vara en politiker som arbetar för och driver en löntagarpolitik. Vi socialdemokrater ska driva en politik för de breda löntagargrupperna, för arbetarklassen och medelklassen. En politik för jämlikhet. En politik för oss många, inte bara ett fåtal.

Det senaste årtiondet har sett en förändring i det politiska landskapet. Väljare som innan såg det som att etablerade partier har svikit och glömt bort dem har insett att de har makten. Makten att förändra sakernas tillstånd för något annat. Något annat som de tror blir bättre.

Många är utmaningarna i vårt land. Utmaningar som många i vårt land har undrat när partierna ska se och komma med hållbara lösningar. Att prata om problemen ute i landet och inte bara symbolfrågor som politikerna tycker är viktiga. Där ett parti har ansetts se dem och deras situation, som kommit med orsaksförklaringar och förslag på förändring.

I en insändare i Arbetet lyfter Gabriella Laveccia, SEKO, fram fem viktiga saker för att stoppa Sverigedemokraternas (Sd) framgångar. Jag skulle här vilja lyfta fram fyra av punkterna. Det handlar om att driva en politik för att minska på ojämlikheten, inte använda samma retorik som Sd, politik skapar förändringar och det är bra att människor engagerar sig samt vi ska arbeta för att ha en politik som visar på hopp. Ett hopp om en bättre morgondag med en vass offensiv politik.

Jag är född i en klassisk arbetarfamilj och är mycket stolt att bära arbetarklassarvet vidare. Vi som kommer från arbetarklassen vet hur det är i olika situationer som vi kan befinna oss i, synen från överklassen och vissa politiker på oss (speciellt från moderaterna), hur samhället kan riggas för överklassen och hur vi andra får ta smällen.

Arbetarklassen har fått ta mycket stryk under de senaste 30 åren. Utsatt för en högerpolitik som försämrat löntagares ställning på arbetsmarknaden, framväxten av en ny underklass inom arbetarklassen med låga löner, osäkra anställningsvillkor och får inte möjlighet till tillsvidareanställning och etablering på bostadsmarknaden.

En allt mer försämrad a-kassa, hur många yrken försvinner och får människor att skola om sig med jämna mellan rum. Långtidsarbetslösheten som biter sig fast, hög arbetslöshetsnivå. Sjukförsäkring som kastar ut människor från arbetarklassen och medelklassen och gör att de hamnar mellan stolarna. En bostadsmarknad för de som har gott om pengar. Skola där barnens sociala bakgrund styr resultaten och senare vad som framtiden kan erbjudas. Äldreomsorg och sjukvård som anses inte kunna fånga upp alla de som behöver hjälp och stöd. Ojämlikheten ökar allt mer.

En geografisk ojämlikhet har brett ut sig. De som bor på landsbygden får se servicen försämras eller försvinna, försämrad infrastruktur, försämrad kollektivtrafik, högre bensinpris med mera. Samtidigt kan de som bor i förorterna hur de hamnar efter de som på i innerstaden eller i välbärgade områden.

Vi inom arbetarrörelsen har ett stort arbete framför oss. Vi måste visa att vi är relevant i människors liv, ser problemen och kommer med hållbara lösningar. Det behövs ett annat tänkande och ett annat synsätt som börjar hos människor och deras vardag. Vi behöver visa på hur det ska lösas och vad det är som orsakar problemen. Det behövs en politik för de breda löntagargrupperna.

söndag 29 december 2019

Att kretsa runt Sd

I dagens blogginlägg kommer det att diskuteras om att Sverigedemokraterna (Sd) är det parti som allt kretsar kring.

Det finns två stycken intressanta artiklar i Sydsvenskan som rekommenderas att läsa. Den ena heter "Så blev Jimmie Åkesson Solen som de politiska planeterna kretsar runt" samt "Tio år som förändrade Sverige". I båda diskuteras de senaste 10 åren och vad de har inneburit för vårt land. Båda har ett fokus på Sverigedemokraterna.

Ett parti som levde sitt eget liv men via en strategisk ledargrupp sakta men säkert arbetade för att nå sitt mål om att en dag styra Sverige. Sd är i dag ett av Sveriges två största partier. Det är det största oppositionspartiet, klart större än moderaterna. Det går att se hur Sd växer inom olika grupper. Störst parti bland männen, växer bland kvinnor och skördar framgångar inom arbetarklassen. 

Det är fel att tro att Sd arbetar utifrån en annan politisk skala än vänster-höger. Det Sd har som sin problemformulering är att invandringen tar pengar från alla svenskar. Invandrarna kostar pengar och alla problem som finns går att spåra till invandrarna och till det mångkulturella samhället. Med andra ord en ren vänster-höger skala i politiken. Det är bara en annan problemformulering som Sd utgår ifrån för att beskriva läget i Sverige. Sd är ett högerparti med en klassisk högerpolitik för de få i vårt land, inte för oss många.

Det har innan ansetts att socialdemokraterna är det parti som allting har kretsat kring men nu är det Sd som alla andra partier snurrar runt. Tittar vi på debatten i media, sociala medier och liknande går det att tro det. Det är Sd:s problemformulering som dominerar och har uppnått en status av att vara sanning. Socialdemokratin har inte varit i centrum sedan början av 2000-talet, frågan är om inte 1990-talets början var början till att S började att förpassas ut till sidan.

I grunden anser jag att det är inget parti som ska vara i centrum. I centrum ska landets invånare stå och de problem och utmaningar som vi möter, sådant som det måste komma lösningar på. 2011 (skrev om det igår) fanns möjligheten för socialdemokratin att börja en annan resa och möta vardagens problem på ett nytt sätt men på grund av vissa gruppers vilja inom partiet att hellre bevara sin egen makt framför vad som är bra för partiet blev det tvärstopp. Sedan hände inget mer, på grund av dessa grupper. Därefter har verkligheten slagit till och satt allting ur spel.

Vi socialdemokrater måste bestämma oss för att bryta oss loss ifrån den dagordning som i dag domineras av Sverigedemokraternas problemställning och lösningar. Det behövs andra idéer, lösningar och framtidsvision som skapar nya möjligheter för människor att leva bra liv, styra sina egna öden och känna att nuet och morgondagen alltid är bättre än gårdagen. Möjligheterna finns och det gäller att dessa tas tillvara. Risken är annars stor att de lösningar som kommer ur Sd:s värld skapar stora problem i framtiden som sliter sönder Sverige. Det måste bli ett stopp på det.

Vi behöver en politik för de breda löntagargrupperna, för arbetarklassen och medelklassen. En politik för jämlikhet. En politik för oss många, inte bara ett fåtal.

lördag 28 december 2019

När historien visar sig vara framtiden

Dagens blogginlägg handlar om att socialdemokratin redan 2011 var på rätt väg med samhällsproblemen men sedan hamnade S på efterkälken.

I Expressen finns det nu i tre delar en genomgång av 2010-talet och politiska förändringar i Sverige. Ett årtionde som fick se framväxten av högerpopulismen och födelse av ett nytt konservativt block i Sverige samtidigt som socialdemokratin sjönk i opinionen och väljarstöd. Om hur Sverigedemokraterna (Sd) tog initiativet och pratade om människors vardag. Sd har blivit det allting kretsar kring. Dock hade det inte behövt bli så. Vägen under 2010-talet hade kunnat bli en annan.

Torbjörn Nilsson lyfter fram i sin text något som är mycket viktigt för oss inom socialdemokratin att förstå och lära oss något av. Han för fram att Håkan Juholt, som blev ny partiledare för socialdemokraterna 2011, tog redan upp i sitt installationstal det som sedan Jimmy Åkesson tog upp och gjorde till sin och Sd:s politiska plattform. Håkan Juholt var redan där 2011, där resten av det politiska fältet först är i dag 2019.

Om socialdemokratin i sin helhet hade slutit upp bakom Håkan Juholt (istället för att som vissa grupperingar gjorde som ägnade mycket tid till att attackera den nya partiledaren, snacka dåligt om honom och hela tiden skapa problem utifrån ren vilja att behålla sin egen makt) hade vi idag varit i en annan situation. Det finns en del att tacka för att det inte gick som det borde ha gjort, som gjorde att S hamnade på efterkälken (läs bland annat Daniel Suhonens: Partiledaren som klev in i kylan).

Håkan Juholt var kritisk till att socialdemokratin inte var i takt med samtiden. Beskedet från väljarna var tydlig till socialdemokratin och han valde att lyssna. Inte bara lyssna utan kritisk självrannsakan för partiet och att lägga grund för en offensiv socialdemokratisk politik bottnad i partiets ideologiska rötter, något som gått förlorat. Det räcker inte bara prata utifrån socialdemokratisk ideologi utan att bedriva en politik fullt ut baserad på den. Han lyfte upp att något höll på att gå sönder i samhället, kritik mot hur välfärden hade tagits omhand, om de som arbetade inom välfärden, talade om låga pension, om att ändra.

Det var mer som lyftes fram i installationstalet. Om segregering och att vi inte har råd med varandra, om:

– Det är bostadsområdena där fattigdomen ökar, där arbetslösheten biter sig fast år efter år, där hyreshusen förfaller. Där förlorar allt fler ungdomar sin framtidstro och alltför många av dem drar till kriminella gäng eller religiös extremism.

Läs det gärna en gång till. Det är som att prata om Sverige i dag. Exakt det som sedan Jimmy Åkesson gjorde till sitt.

Vi kan se här att om Håkan Juholt hade fått möjligheten hade vi i Sverige i dag haft ett annat utgångsläge och kunnat hantera det hela mycket tidigare. Det hade också varit en politik diskussion utifrån verkligheten, inte utifrån demonisering som sker i dag. Socialdemokratin hade tidigare kunnat haft svar som lett till politiska skarpa förslag som hade ändrat utgången snabbare. Så blev det inte.

Det är intressant att se i historien vad det var som hände och fundera över hur det hade kunnat bli. För socialdemokratin gäller det att lära av historien för att förstå nuet och kunna bygga en bättre framtid.

Vi behöver ha en politik som bygger på de breda löntagargrupperna, för arbetarklassen och medelklassen. En politik för jämlikhet. En politik för oss många, inte bara ett fåtal.

fredag 27 december 2019

Tillbaka till rötterna igen

I dagens blogginlägg diskuteras behovet av ett arbetarparti

Efter ett årtionde där vi har sett högerpopulismens framväxt i Europa och Sverige samt hur en borgerlighet och socialdemokrati som pressas tillbaka går det att dra slutsatsen att väljarna rör sig på ett nytt sätt. 

Trogna väljare överger sina partier eftersom de inte kan leverera det som de har lovat. I grunden handlar det inte om sakpolitiken utan om de större linjerna. Om att marknaden levererar överflöd, ger alla möjligheter och alla blir vinnare. Privatiseringar och utförsäljningar ska göra välfärden bättre som gör att alla får sina behov tillgodosedda. Ingen far illa. Löften om arbete, att kunna leva på sin lön, bra pensioner, trygghet i livet. I verkligheten anser människor att det här inte kan levereras. Då söker man sig till nya partier, oprövade men har aldrig styrt. Partier som inte bär ansvar för det uppkomna läget. Det kan inte bli sämre.

Socialdemokratin har varit mycket framgångsrik med sin ideologi och vad som har uträttats utifrån den politiskt. Någonstans på vägen framåt efter slutet av 1980-talet har det skett en förändring. En förändring där det anses att kampen mellan vänster och höger har ersatts av en annan kamp. Mellan de som vill ha mer frihet och rättigheter för människor mot de som vill ha konservatism. I detta gick socialdemokratin in och börja att leta efter en ny konfliktdimension. Det blev identitetspolitiken men i det längre perspektivet har det inte hjälpt.

Konservatismen har åter gjort entre och fått breda ut sig via de högerpopulistiska partierna som fått högerpartierna att gå i mer konservativ riktning. Det gör att kampen om framtiden står mellan det liberala samhället och det konservativa. Socialdemokratin har förpassats till åskådarläktaren med allt minskat stöd i opinionen. När arbetarna lämna ett arbetareparti är det fara å färde och tydliga larmsignaler ljuder.

Socialdemokratin måste återerövra vänster-högerkonflikten i svensk politik, samma sak på EU-nivå och i de europeiska länderna. Det är inte förlegat att prata om klassklyftor, ojämlikhet, arbetarklass, medelklass, överklass, solidaritet, jämlikhet, rättvisa. Tvärtom är de moderna och går aldrig ur tiden. Bedriva en vänsterpolitik går hem och är det som gör att ett samhälle mår bra. Det är bara att titta på Portugal.

Här i Sverige behöver vi vara ett arbetareparti. Ett parti där facken är med och utvecklar politik och framtiden. Vi ska vara ett löntagarvänligt parti. Det handlar inte bara om att få fackliga att bli medlemmar och politiker i vårt parti genom att stå på partiets listor, sitta med i nämnder och styrelser. Det handlar det om att bygga en ny stark, engagerande folkrörelse som bottnar i det fackliga arbetet, i löntagarna, med att göra det bra för oss arbetande människor och våra familjer. Det är vi tillsammans som är i centrum. Alla människors lika värde.

Vi behöver bygga en politik utifrån de breda löntagargrupperna, för arbetarklassen och medelklassen. En politik för jämlikhet. En politik för oss många, inte bara ett fåtal.

torsdag 26 december 2019

Är det dags att lämna socialdemokratin?

Dagens blogginlägg handlar om tanken om det är dags att lämna socialdemokratin.

På debattsidan i Expressen i dag skriver Jonas Thorell, fri skribent och kulturarbetare, om varför han ska rösta på Sverigedemokraterna (Sd) även i nästa val. Han för fram att socialdemokratin har gjort sitt. Partiet har spelat ut sin roll som ledande och tongivande parti. Att välja Sd är en protest. En protest mot att de ekonomiska skillnaderna i vårt samhälle blivit allt större. 

Det går självklart att framföra åsikter om att Sd vill fördjupa dessa skillnader då det partiets ekonomiska politik gynnar de rika mest. Det är bara att se vilken budget de stödde 2018, som gällt nu under 2019 i Sverige, eller läsa deras budgetmotion för 2020. Därmed blir det konstigt att stödja ett sådant parti. Trots det är det troligtvis många som resonerar som Jonas Thorell.

Samtidigt har under 2019 många socialdemokrater valt att avsäga sitt medlemskap i S. Före detta medlemmar som varit med i många, många år men som nu tycker att det får vara nog. Antalet väljare som stödjer socialdemokraterna har minskat. Det är ett sluttande plan nedåt som går att se i den ena opinionsundersökningen efter den andra. SCB:s senaste undersökning visar stora tapp i olika väljargrupper. Inom LO minskar stödet för S medan det ökar för Sd. Bland manliga väljare är Sd största partiet. Bland kvinnliga väljare är Sd näst störst och ökande.

Troligtvis finns det socialdemokratiska medlemmar som nu allvarligt funderar på att vara kvar, som inte är nöjda med utvecklingen, som inte tycker att partiet rör sig i rätt riktning utifrån det som sker i vårt land.

Jag förstår att medlemmar har lämnat, att medlemmar funderar på att lämna och att sympatisörer väljer att stötta andra partier. Det är en tydlig signal till socialdemokratin att en annan väg behöver beträdas. Det går till en viss gräns att köra på i samma spår då människor sätter sin tillit till att via hoppet skapa förändring men när det till slut inte sker, utan verkligheten visar hur det verkligen ser ut, väljer man att lämna. I grunden inte så konstigt då det finns som sagt gränser för allt.

Nedgången för socialdemokratin är inte ny. Det har varit en nedgång för socialdemokratin i hela Europa sedan början av 2000-talet, med en kraftiga acceleration efter finanskrisen 2008-2009. Hela 2010-talet har varit en kraftig nedgång. Under de senaste två åren har vi dock kunnat se en liten rörelse uppåt igen, speciellt om vi lägger in det som sker i Portugal, men i många länder når inte S upp i två-siffriga nivåer.

Debattören är inte ensam om att resonera som han gör. De ökande ekonomiska klyftorna i vårt land skrämmer många och många vill se en förändring. Konstigt nog ses Sd som ett val men det är en protest. En protest som folkrörelsepartiet Arbetarepartiet-Socialdemokraterna måste ta på största allvar.

Om vårt parti inte ska fortsätta att gå nedåt och mycket väl hamna under 20% i nästa val måste förändring ske. Det vi inom socialdemokratin måste göra är att bli relevanta i människors vardag. Vi behöver tydligt visa att vår politik bygger på en politik för de breda löntagargrupperna, för arbetarklassen och medelklassen. För jämlikhet. En politik för oss många och inte bara ett fåtal. Låt 2020-talet bli socialdemokratins årtionde!

onsdag 25 december 2019

Populistiska manifestet

Nu under julhelgerna tänker jag göra lite reklam för läsvärda böcker. För dig som vill utmana ditt eget tänkande och få nya idéer vill jag göra reklam för följande bok. Det är:

Populistiska manifestet: Från knegare, arbetslösa, tandlösa och 90 procent av Göran Greider och Åsa Lindeborg. 

En bok som vill skapa inspiration för en vänster i svensk politik som verkar inte förstå hur verkligheten ser ut, verkar vara insomnad och på efterkälken. En bok att hämta inspiration ifrån men också lära sig varför partier som Sverigedemokraterna skördar framgångar och väljare ser sig svikna av riksdagens "gamla" partier.

Göran Greider och Åsa Lindeborg har en hög ambition med boken. Det handlar om två saker. Nummer ett är att beskriva varför populistiska högerpartier skördar framgångar ända in i arbetarrörelsen. Nummer två är att komma med förslag hur vänster inom svensk politik kan stoppa detta och återfå förtroendet från väljarna. Kunna bli en rörelse och politisk kraft som uppfattas som relevant i människors vardag. Att bli en vänsterpopulistisk rörelse. 

De pekar tydligt på att vänster-högerskalan inom politiken har övergivits av alla partier, utan undantag, men många, många väljare ser sig själva utifrån den skalan. Vänstern har släppt detta och verkar förneka en politik byggd på att minska ojämlikhet, öka solidariteten, utgå ifrån klassanalysen och andra klassiska begrepp för att istället anamma en nyliberalpolitik som sätter marknaden först, sänkta skatter, en minskad offentlig sektor, privatiseringar med mera. 

Arbetarklassen känner sig sviken, liksom medelklassen (låg- och medelmedelklassen). De känner att de är förlorare då andra drar ifrån, speciellt de rika. De upplever sig kvarglömda och väljer därmed att rösta på ett parti som vågar prata om deras frågor, som ser dem och deras vardag. Andra riksdagspartier ses som att de inte har gjort sitt jobb. De gör en förflyttning ifrån vänsterpolitik till högerpopulistisk politik.

Identitetspolitiken görs det också upp med, vilket jag gissar retar en del. Den har inte fokus på vänster-högerskalan, ojämlikheten och vad det egentligen innebär för varje människas möjligheter i livet, makt över sina egna liv, rättigheter och chanser. Istället fokuserar den på andra saker som splittrar arbetarrörelsen och delar av medelklassen ned i mindre grupper som sedan ställs mot varandra. Det behövs mer fokus på vänster-högerskalan och vad vänster- respektive högerpolitik egentligen innebär för var och en av oss och våra möjligheter att äga våra liv.

Från Adlibris rörande boken: "I Populistiska manifestet skriver Åsa Linderborg och Göran Greider ett försvar för populismen som politisk strategi. De visar att populism är mycket mer än bara ett tillhygge i en politisk debatt. I en tid då miljardärer och affärsmän framställer sig som underdogs och sanningssägare, borde inte vänstern ha ett bättre utgångsläge att tala för folket?"

Tyvärr verkar det som att boken inte har tagits emot av en samlad arbetarrörelse/vänsterrörelse i Sverige på det sättet som författarna önskade. Jag tror att boken berättar alltför sant om tillståndet i riket och inom vänsterpolitiken och det gör att mycket av det som tas för givet ifrågasättas. Sådant gillas inte av alla. Maktpositioner och maktcirklar skakas om för om författarna har rätt kommer det att krävas förändringar ned på personnivå inom vänsterpolitiken, oavsett politisk nivå. 

Till exempel tas det upp om diskussionen kring migrationspolitiken där författarna har kommit fram till att det behövs en begränsning av antalet som kommer hit. Det handlar om att annars tunnas resurserna ut och det drabbar de som kommer hit, arbetarklassen och delar av medelklassen. Sverige som nation klarar inte av att bära hur stor invandring som helst. 

Jag tror att det här är något som ifrågasätts kraftigt av en hel del och får boken att hamna i kylan. De vågar ta tag i en fråga som är mycket känslig inom vänstern och diskutera denna samt komma till en slutsats som inte tilltalar vissa skulle jag gissa. Deras syn och slutsatser blir ifrågasatta och det är utmanande. Därmed blir inte Populistiska manifestet den bok som vänstern behöver diskutera och kunna analysera sin omvärld utifrån. Det är synd för den borde vara obligatorisk läsning i varje arbetarekommun, region, riksdagsgruppen och partiledningen. 

Jag vill rekommendera denna bok. Läser du den kommer du att få många aha-upplevelser, funderingar skapas liksom nya idéer om hur framtiden kan förändras till det bättre. 

söndag 22 december 2019

Det kan vändas

Vi lever i en tid där det finns en rad problem och utmaningar som vi står inför, som kräver lösningar. Det pratas om dem men de pratas om dem en och en, inte tillsammans och knyts definitivt inte ihop till något större som vi gemensamt behöver arbete gentemot som skapar hopp och framtidstro. I detaljernas årtionden har helheten och framtiden tappats bort.

Det har gått 20 år på 2000-talet, om vi räknar år 2000 som startskottet. Under denna tid har vi kunnat se hur vår värld har förändrats. 

Ojämlikheten har ökat allt mer där de rikare blir allt rikare, banker och storföretag gynnas, arbetslösheten är hög och allt fler är allt längre arbetslösa. Arbetarklassen och medelklassen får se sig tillbakapressade i ett system som gynnar den med makt/pengar. Allt fler upplever sig som förlorare i spåren av globaliseringen, EU. Klimatförändringar och miljöförstörelse påverkar oss på olika sätt. Kriminalitet följer i ojämlikhetens spår. Krig och terrorism. Tron på att politiken kan göra saker positivt för vanliga människor minskar. Digitaliseringen och automationen slår ut arbetstillfällen, omformar yrken och innehållet i dessa, nya arbetstillfällen och yrken skapas. Välfärden rustas ned och minskar.

Finanskrisen 2008 skapade en nedgång som spädde på människors negativa situation. Nyliberalismen visade sig inte kunna leverera löftena om att med mer marknad, mer till de rika, mer utförsäljning och privatisering av välfärden skulle leda till bättre liv för alla. Samtidigt visade sig att socialdemokratin inte kunde komma med ett tydligt vänsteralternativ som skulle ge nya och bättre möjligheter för människor. Socialdemokratin ansågs ha omfamnat och tagit till sig nyliberalismen, vilket den till viss del har gjort, och var därmed bärare av det negativa. Trots att socialdemokratiska partier runt om i Europa försökte att gå fram med program som skulle rädda nationella ekonomin, som fortfarande var och är nyliberala. Det gillades inte av väljarna.

Vi socialdemokrater har trots detta möjlighet att ta tag i det hela och visa att vi är relevanta i människors vardag. En vardag som vi ska göra bättre. Det behövs en mobiliserande reformpolitik som skapar engagemang. Detta ska göras tillsammans med alla invånare som vill göra vårt land mänskligare, solidariskt, rättvis och ett land som håller ihop. Det är vi tillsammans som kan skapa något bättre. 

Vi behöver ta fram stora idéer och visioner med en politik som är för de breda löntagargrupperna, som förenar arbetarklassen och medelklassen. En politik för jämlikhet. En politik för oss många, inte bara för ett fåtal.


lördag 14 december 2019

Få ihop Sverige

Vi lever i en tid när det upplevs som att samhällen börjar glida i sär från varandra. Även inom samhällena självt känns det som att det sprickor upp och avstånd skapas mellan människor, grupper av människor, stad och land, inom städer med mera. Det är avstånd mellan människor där samtal mellan människor har ersatts av inlåsningar i att det egna har rätt och alla andra fel. Just nu befinner vi oss vid ett vägskäl där vi måste bestämma vilken väg vårt land ska gå. För mig är det enkelt. Vi måste ena och få ihop Sverige.

Till valet 2014 förde Socialdemokraterna fram att något har gått sönder i Sverige. Det hade det också gjort. Inte bara i Sverige utan också i Europa och världen höll något på att hända. I en del länder har det hållit på i ett par årtionden, i en andra varat några år. En kraftig ökning av ojämlikheten som börjat dela upp samhällen, både inom sig och mellan, och fått mänga att känna sig som förlorare. 

Resultatet har vi sett med framväxten av populistiska högerpartier som utvecklat sig till att bli konservativa partier till höger om de traditionella högerpartierna. Sverige har inte varit förskonat utan också drabbats. Det finns väljare som anser att de traditionella partierna har svikit och inte levererat det som har lovats i form av trygghet, välfärd, jobb och att man ska kunna leva ett bra liv med en bra pension. Då blir andra partier mer intressanta, speciellt om de inte innan har suttit vid makten. 

Människor är oroliga för sin vardag när de ser att det finns problem och utmaningar som hotar deras liv. För en del människor är dessa redan något som förändrat deras liv till det sämre.

Det handlar om skillnaden mellan landsbygd och städer där landsbygden kan se hur servicen försämras och försvinner, både i form av samhällsservice och service från privata företag. Infrastrukturen försämras, kollektivtrafiken blir det allt mindre av. Samtidigt går det att se hur städer och stadsområdena får allt mer av pengarna och servicen. Vissa partier höjer avgifter och bränslepriser som missgynnar landsbygden medan i stadsområdena kan befolkningen ta del av ett rikt utbud av kollektivtrafik med mera.

Samtidigt går det att se hur kriminaliteten håller samhällen i vårt land i ett hotfullt grepp. Även om brottsligheten statistiskt sett har minskat så går det att se att den grova brottsligheten inte vill knäckas hur som helst. Bomber, skjutningar, mord är människor i vårt land mycket oroliga för. Media pumpar ut dessa nyheter. Lägg till drogförsäljning så har vi en grund för något som splittrar också vårt samhälle.

Vi lever i en värld där vi aldrig någonsin har haft så mycket information och kunskaper tillgängliga ett knapptryck bort. Många har trott att det skulle göra världen bättre och få människor att komma ihop. Det som har skett är att samtalet blir allt mer tillspetsat där samtalsdeltagarna låser in sig tidigt i sina egna åsikter, vägrar att rucka på dem och anklagar alla andra för att ha fel. Personangrepp är allt vanligare i debatten. Vi i vårt land har gått ifrån att ha ett samtal där man är nyfiken till vad den andra tycker och tänker och där man tillsammans kan komma fram till smartare och bättre lösningar till att den egna sidan ska alltid ha rätt, de andra har fel och därmed blir också slutsatserna sämre. Det här är något som splittrar vårt samhälle.

Sverige har gått ifrån att vara ett kollektivt samhälle, med styrkan det är i att kunna bygga tillsammans välfärd, skapa nya möjligheter för varje individ och arbeta för att enskilda ska få det bättre till att bli ett samhälle byggt på grupper som kämpar mot varandra om ekonomi och politisk, kulturell och social makt. Där den som vinner slår ut alla andra. Nyliberalismen har varit duktig på att slå sönder det kollektiva samhällstänkandet till förmån för mindre grupper som ställs mot varandra och har fullt sjå med att bekämpa varandra på olika sätt. Det handlar om identitetspolitik som skapar grupptänkandet och att det är den egna gruppen som är viktigast. Ingen annan utanför gruppen kan förstå eller identifiera sig med gruppen om personen saknar vissa karaktäristiska drag av olika slag.

Identitetspolitiken splittra och ställer grupper mot varandra. Det är en utmaning att ta itu med den. Det som har varit bra är att den inriktningen på politiken synliggjort människors individuella rättigheter på annat sätt än tidigare men den låser också in människor i grupper som gör att du är bara synlig så länge du tillhör en grupp. Du kan inte lämna gruppen. Gruppkampen gör också att spänningar uppstår och blir en destruktiv kamp mellan grupperna.

Vi lever i sviterna av nyliberalismens politik. En politik som ökat ojämlikheten. En ojämlikhet som för över resurser till de rikaste, privatiserar det gemensamma för att marknadskrafterna ska få tjäna pengar, slänger ut människor i arbetslöshet, sjuka från sjukförsäkringar, minskar på resurserna till välfärden med stålbad och nedskärningar som följd. Människor utan hopp och framtidstro slängs ut i jakten på status och inkomster.

Det är dags för ett stort och gemensamt arbete för att få ihop Sverige igen. Sverige är som starkast när vi håller ihop, när samhället håller ihop, när människor känner trygghet och det finns framåtanda. Ojämlikheten måste bort. 

fredag 13 december 2019

Kan Labour komma tillbaka?

Nu är det brittiska valet över. En förkrossande seger för de konservativa. Labour backar åtta procent jämfört med förra valet. Redan nu sågas Labourledaren längs med fotknölarna och hans avgång krävs. Själv meddelar Jeremy Corbyn att han inte kommer att leda Labour i nästa val, vilket troligtvis varit klart sedan tidigare. För Labour gäller det dock att sansa sig och fundera utifrån rätt tankar. Risken är annars att Blairisterna kommer att komma tillbaka.

Valet i Storbritannien är inte en roligt läsning för den som är en del av arbetarrörelsen. Labour förlorar närmare 59 platser från senaste valet, som då ansågs vara en stor framgång. En del försöker att skylla på Jeremy Corbin, framför allt de som förlorade i sina valkretsar men i förra valet var han hyllad av dessa. Det är hans ansvar och den politik som Labour gick till val på. Det är mycket som är fel där enligt en del.

Bryter vi ned siffrorna, källa är BBC, ser vi intressanta saker i valkretsarna Även om det finns labour politiker som verkar förneka det så har valet handlar ganska mycket om Brexit. I de områden där det var stark röstövervikt på att lämna EU går de konservativa framåt, vilket är starka områden för arbetarklassen. De vinner i dessa områden. Det är områden där "för Brexit" har varit fortsatt stark hela tiden sedan folkomröstningen. I de områden där det var övervikt på att stanna vinner Labour i de valkretsar man vann förra valet, de flesta. I "stanna valkretsarna" backar Labour men inte så mycket som i "lämna valkretsarna". Konservativa vinner allt ifrån rejäl röstövervikt till något 100 röster bara. Så i grunden är det ingen jordskredsseger även om det får stort utslag i majoritetsvalkretsar.

Kanske kan Labours politiska manifest ha spelat roll då det kan ha uppfattats allt för progressivt för en mer konservativt baserad arbetarklass som ser EU som det stora problemet för deras situation, hur deras samhälle har förändrats och känslan av att vara lämnad utanför utvecklingen och förbättringar.

Vad behöver Labour göra nu?

Labour behöver ha en ordentlig analys av dagens val men framför allt vad det är för Storbritannien som finns. En process behöver sättas igång som tar tid. För om inte analysen blir rätt kan val av ny ledare och valet av politiska lösningar bli fel. Omvärldsanalysen är mycket viktig. Den ligger till grund för behovsanalysen över vad det är för ledare som behövs. Sedan behöver en kravspecifikation tas fram på vad det är för ledare som behövs. Innan dess är det bara för alla hugade spekulanter att hålla sig undan.

Det skulle inte förvåna mig över de som tycker att Tony Blair var bra, Blairisterna, ser en chans att ta över. Det är en väg som ska vara stängd. Labour ska inte ta en ny högersväng. Labours väljarna går att vinna deras förtroende och stöd åter men inte med högerpolitik. Då kommer de att känna sig svikna och söka sig stöd någon annanstans.

Två saker behöver Labour fokusera på. Den ena handlar om det ständiga gräsrotsarbetet. Labour har många hängivna medlemmar som jobbar hårt för partiet. Labour har jag uppfattat är ett parti som byggt sig på gräsrötterna och är ett medlemsägt parti. Om Labour ska kunna komma tillbaka gäller det att utveckla sig i att vara ett gräsrotsparti där varje medlem känner att de är med och utformar partiets framtid. Det handlar inte om att ledningen ska lyssna utan om att inse att det är medlemmarna som styr och äger partiet. Ledningen ska bestå av medlemmarna och vara mitt bland alla medlemmar. Labour ska inte vara ett parti utan en folkrörelse. Partiet får bra uppbackning av facken.

Det gäller också att Labour är mycket mer aktiva i valkretsarna hela tiden. En offensiv närvaro som visar att Labour är relevant i människors vardag är viktigt inför nästa val på riksnivå men än mer på kommunal nivå. Kan Labour visa att partiet har lösningarna på människors problem och utmaningar då ökar stödet. Om människor uppfattar att Labour inte är ett parti som är relevant kommer konservativa att vinna eller ett helt nytt parti får deras stöd.

Det andra är att ju yngre snittåldern är på de röstande desto fler valdistrikt vinner partiet. I valkretsar med valålder under 45 år syns det tydligt, enligt sändning i BBC. Ju äldre snittåldern är desto mer konservativt röstas det där. Det gör att Labour går hem hos befolkningen och har framtiden för sig.  Labour har lyckat att attrahera nya väljare i nya grupper med en politik som tar itu med ojämlikheten och klimatförsämringarna. Det ligger i tiden och i framtiden.

De konservativa må ha vunnit valet i dag men framtiden tillhör Labour.

Var är "hela Sverige"-perspektivet i skoldebatten?

 För ett litet tag sedan kom de senaste resultatet från PISA-undersökningen. Det gick en chock genom det politiska Sverige. Resultaten pekar...