Dags för politk för jämlikhet och ekonomi - bort med identitetspolitiken

 Under de senaste åren har Sverige varit fast i den identitetspolitiska och kulturpolitiska debatten. Här har det helt kretsat kring identitetsfrågor där fokus har varit på invandring som problem till allt. Den politiska debatten har omfamnat detta och alla partier förhåller sig till det på olika sätt. Samma sak rörande kulturdebatten. Debatten har blivit allt hätskare mellan människor, allt är antingen eller. Två frågor måste därmed ställas. Har Sverige blivit bättre på grund av denna politiska inriktning? Hur har samhället utvecklats med denna politiska inriktning?

 Om vi tittar på Sverige i sin helhet finns det några saker att ta till sig. För det första har ojämlikheten ökat i Sverige och fortsätter att öka. Sverige anses i dag i omvärlden vara ett bra land för de som är rika. Arbetslösheten har bitit sig fast på höga nivåer samtidigt som synen på den som är arbetslös eller sjuk är negativ. Deras levnadsnivå har försämrats. Nu ökar konkurserna inom näringslivet. Tillväxten i år är urusel och nästa år blir inte bättre. Inom EU anses Sverige vara bland de sämsta när det kommer till ekonomisk tillväxt. Det här slår stenhårt mot människor och vårt samhälle med ökande arbetslöshet. Vi har en regering som i budgeten för i år och nästa år är klinisk ren från att satsa på tillväxten.

 Människor har cementerats i underklassen där de och deras familjers framtidsutsikter är dystra. Samhällskontraktet har brutits och gemensamma viktiga samhällsinstitutioner och samhällsservice har sålts ut, nedrustas eller försvunnit. Brottsligheten har brett ut sig, ökat i intensitet där människor utanför den kriminella världen dras ofrivilligt in. Sverige har försämrad ekonomisk tillväxt. Sverige står inte rätt rustad för att klara av klimatförändringarna. Sverige har inte varit observant på det som har hänt i omvärlden, allra minst geopolitiskt då fokus ligger på identitetspolitiska frågor. Listan kan göras längre. 

 Forskningen är tydlig. Samhällen med stor ojämlikhet eller där ojämlikheten ökar får stora samhällsproblem, vilket vi ser tydligt i Sverige. Landet är sämre rustat för att klara av problem, ställa resurser till förfogande och kunna lösa rätt problem. I dessa länder ökar brottsligheten och blir allt grövre. Arbetslösheten är svår att få ned till låga nivåer. Den ekonomiska aktiviteten är lägre. Människor känner att de har sämre framtidsmöjligheter, lyckas sämre i skolan, problem med att tillgodose människors behov av välfärd. Det skapas geografiska områden av hög fattigdom. Klassklyftorna ökar.

 Det vi måste fråga oss är om den politiska debatt som har rått i Sverige sedan 2010 har varit bra för vårt land. Facit har vi. Utifrån ovanstående beskrivning har den debatten och inriktning nått vägs ände. Den är inte smickrande och rent av avskräckande. Sverige behöver därmed en ny politisk inriktning och debatt som tar tag i problemen, identifierar rätt problem som gör att vi kan få fram rätt lösningar.

Det är dags att politiskt fokus är på att bygga ett jämlikt samhälle med hög tillväxt. Hög tillväxt skapar massvis med nya arbetstillfällen. Det skapar hopp om en bättre morgondag, får allt fler människor in i gemenskapen, bygger solid ekonomi för hushållen. Mycket kan lösas av dagens samhällsproblem med en annan inriktning på politiken. 

Nu går vi in i 2024. Nu är det dags för förändring. Sverige kan bättre. Nu vänder vi på detta tillsammans.

Populistiska manifestet

Nu under julhelgerna tänker jag göra lite reklam för läsvärda böcker. För dig som vill utmana ditt eget tänkande och få nya idéer vill jag göra reklam för följande bok. Det är:

Populistiska manifestet: Från knegare, arbetslösa, tandlösa och 90 procent av Göran Greider och Åsa Lindeborg. 

En bok som vill skapa inspiration för en vänster i svensk politik som verkar inte förstå hur verkligheten ser ut, verkar vara insomnad och på efterkälken. En bok att hämta inspiration ifrån men också lära sig varför partier som Sverigedemokraterna skördar framgångar och väljare ser sig svikna av riksdagens "gamla" partier.

Göran Greider och Åsa Lindeborg har en hög ambition med boken. Det handlar om två saker. Nummer ett är att beskriva varför populistiska högerpartier skördar framgångar ända in i arbetarrörelsen. Nummer två är att komma med förslag hur vänster inom svensk politik kan stoppa detta och återfå förtroendet från väljarna. Kunna bli en rörelse och politisk kraft som uppfattas som relevant i människors vardag. Att bli en vänsterpopulistisk rörelse. 

De pekar tydligt på att vänster-högerskalan inom politiken har övergivits av alla partier, utan undantag, men många, många väljare ser sig själva utifrån den skalan. Vänstern har släppt detta och verkar förneka en politik byggd på att minska ojämlikhet, öka solidariteten, utgå ifrån klassanalysen och andra klassiska begrepp för att istället anamma en nyliberalpolitik som sätter marknaden först, sänkta skatter, en minskad offentlig sektor, privatiseringar med mera. 

Arbetarklassen känner sig sviken, liksom medelklassen (låg- och medelmedelklassen). De känner att de är förlorare då andra drar ifrån, speciellt de rika. De upplever sig kvarglömda och väljer därmed att rösta på ett parti som vågar prata om deras frågor, som ser dem och deras vardag. Andra riksdagspartier ses som att de inte har gjort sitt jobb. De gör en förflyttning ifrån vänsterpolitik till högerpopulistisk politik.

Identitetspolitiken görs det också upp med, vilket jag gissar retar en del. Den har inte fokus på vänster-högerskalan, ojämlikheten och vad det egentligen innebär för varje människas möjligheter i livet, makt över sina egna liv, rättigheter och chanser. Istället fokuserar den på andra saker som splittrar arbetarrörelsen och delar av medelklassen ned i mindre grupper som sedan ställs mot varandra. Det behövs mer fokus på vänster-högerskalan och vad vänster- respektive högerpolitik egentligen innebär för var och en av oss och våra möjligheter att äga våra liv.

Från Adlibris rörande boken: "I Populistiska manifestet skriver Åsa Linderborg och Göran Greider ett försvar för populismen som politisk strategi. De visar att populism är mycket mer än bara ett tillhygge i en politisk debatt. I en tid då miljardärer och affärsmän framställer sig som underdogs och sanningssägare, borde inte vänstern ha ett bättre utgångsläge att tala för folket?"

Tyvärr verkar det som att boken inte har tagits emot av en samlad arbetarrörelse/vänsterrörelse i Sverige på det sättet som författarna önskade. Jag tror att boken berättar alltför sant om tillståndet i riket och inom vänsterpolitiken och det gör att mycket av det som tas för givet ifrågasättas. Sådant gillas inte av alla. Maktpositioner och maktcirklar skakas om för om författarna har rätt kommer det att krävas förändringar ned på personnivå inom vänsterpolitiken, oavsett politisk nivå. 

Till exempel tas det upp om diskussionen kring migrationspolitiken där författarna har kommit fram till att det behövs en begränsning av antalet som kommer hit. Det handlar om att annars tunnas resurserna ut och det drabbar de som kommer hit, arbetarklassen och delar av medelklassen. Sverige som nation klarar inte av att bära hur stor invandring som helst. 

Jag tror att det här är något som ifrågasätts kraftigt av en hel del och får boken att hamna i kylan. De vågar ta tag i en fråga som är mycket känslig inom vänstern och diskutera denna samt komma till en slutsats som inte tilltalar vissa skulle jag gissa. Deras syn och slutsatser blir ifrågasatta och det är utmanande. Därmed blir inte Populistiska manifestet den bok som vänstern behöver diskutera och kunna analysera sin omvärld utifrån. Det är synd för den borde vara obligatorisk läsning i varje arbetarekommun, region, riksdagsgruppen och partiledningen. 

Jag vill rekommendera denna bok. Läser du den kommer du att få många aha-upplevelser, funderingar skapas liksom nya idéer om hur framtiden kan förändras till det bättre. 

Få ihop Sverige

Vi lever i en tid när det upplevs som att samhällen börjar glida i sär från varandra. Även inom samhällena självt känns det som att det sprickor upp och avstånd skapas mellan människor, grupper av människor, stad och land, inom städer med mera. Det är avstånd mellan människor där samtal mellan människor har ersatts av inlåsningar i att det egna har rätt och alla andra fel. Just nu befinner vi oss vid ett vägskäl där vi måste bestämma vilken väg vårt land ska gå. För mig är det enkelt. Vi måste ena och få ihop Sverige.

Till valet 2014 förde Socialdemokraterna fram att något har gått sönder i Sverige. Det hade det också gjort. Inte bara i Sverige utan också i Europa och världen höll något på att hända. I en del länder har det hållit på i ett par årtionden, i en andra varat några år. En kraftig ökning av ojämlikheten som börjat dela upp samhällen, både inom sig och mellan, och fått mänga att känna sig som förlorare. 

Resultatet har vi sett med framväxten av populistiska högerpartier som utvecklat sig till att bli konservativa partier till höger om de traditionella högerpartierna. Sverige har inte varit förskonat utan också drabbats. Det finns väljare som anser att de traditionella partierna har svikit och inte levererat det som har lovats i form av trygghet, välfärd, jobb och att man ska kunna leva ett bra liv med en bra pension. Då blir andra partier mer intressanta, speciellt om de inte innan har suttit vid makten. 

Människor är oroliga för sin vardag när de ser att det finns problem och utmaningar som hotar deras liv. För en del människor är dessa redan något som förändrat deras liv till det sämre.

Det handlar om skillnaden mellan landsbygd och städer där landsbygden kan se hur servicen försämras och försvinner, både i form av samhällsservice och service från privata företag. Infrastrukturen försämras, kollektivtrafiken blir det allt mindre av. Samtidigt går det att se hur städer och stadsområdena får allt mer av pengarna och servicen. Vissa partier höjer avgifter och bränslepriser som missgynnar landsbygden medan i stadsområdena kan befolkningen ta del av ett rikt utbud av kollektivtrafik med mera.

Samtidigt går det att se hur kriminaliteten håller samhällen i vårt land i ett hotfullt grepp. Även om brottsligheten statistiskt sett har minskat så går det att se att den grova brottsligheten inte vill knäckas hur som helst. Bomber, skjutningar, mord är människor i vårt land mycket oroliga för. Media pumpar ut dessa nyheter. Lägg till drogförsäljning så har vi en grund för något som splittrar också vårt samhälle.

Vi lever i en värld där vi aldrig någonsin har haft så mycket information och kunskaper tillgängliga ett knapptryck bort. Många har trott att det skulle göra världen bättre och få människor att komma ihop. Det som har skett är att samtalet blir allt mer tillspetsat där samtalsdeltagarna låser in sig tidigt i sina egna åsikter, vägrar att rucka på dem och anklagar alla andra för att ha fel. Personangrepp är allt vanligare i debatten. Vi i vårt land har gått ifrån att ha ett samtal där man är nyfiken till vad den andra tycker och tänker och där man tillsammans kan komma fram till smartare och bättre lösningar till att den egna sidan ska alltid ha rätt, de andra har fel och därmed blir också slutsatserna sämre. Det här är något som splittrar vårt samhälle.

Sverige har gått ifrån att vara ett kollektivt samhälle, med styrkan det är i att kunna bygga tillsammans välfärd, skapa nya möjligheter för varje individ och arbeta för att enskilda ska få det bättre till att bli ett samhälle byggt på grupper som kämpar mot varandra om ekonomi och politisk, kulturell och social makt. Där den som vinner slår ut alla andra. Nyliberalismen har varit duktig på att slå sönder det kollektiva samhällstänkandet till förmån för mindre grupper som ställs mot varandra och har fullt sjå med att bekämpa varandra på olika sätt. Det handlar om identitetspolitik som skapar grupptänkandet och att det är den egna gruppen som är viktigast. Ingen annan utanför gruppen kan förstå eller identifiera sig med gruppen om personen saknar vissa karaktäristiska drag av olika slag.

Identitetspolitiken splittra och ställer grupper mot varandra. Det är en utmaning att ta itu med den. Det som har varit bra är att den inriktningen på politiken synliggjort människors individuella rättigheter på annat sätt än tidigare men den låser också in människor i grupper som gör att du är bara synlig så länge du tillhör en grupp. Du kan inte lämna gruppen. Gruppkampen gör också att spänningar uppstår och blir en destruktiv kamp mellan grupperna.

Vi lever i sviterna av nyliberalismens politik. En politik som ökat ojämlikheten. En ojämlikhet som för över resurser till de rikaste, privatiserar det gemensamma för att marknadskrafterna ska få tjäna pengar, slänger ut människor i arbetslöshet, sjuka från sjukförsäkringar, minskar på resurserna till välfärden med stålbad och nedskärningar som följd. Människor utan hopp och framtidstro slängs ut i jakten på status och inkomster.

Det är dags för ett stort och gemensamt arbete för att få ihop Sverige igen. Sverige är som starkast när vi håller ihop, när samhället håller ihop, när människor känner trygghet och det finns framåtanda. Ojämlikheten måste bort.