Minska på administrationen - det vill inte styret i Ystads kommun

 Ystads kommun är känt för att så fort något nytt ska göras inom administration (i detta begrepp ingår också ekonomi) ska det anställas någon ny. Med detta är också att inom administration finns små enheter med mellan fyra till tio anställda. Varje lilla enhet med vars sin chef. Det har gjort att administrationen i kommunen har expanderat. Nu senast med att pengar avsätts för att anställa fler inom kommunikation och kvalitetsgranskare. Besparingarna som genomfördes i år drabbade inte administrationen utan verksamheter som är i direktkontakt med kommuninvånarna. Det försvaras av de fyra partier som styr Ystads kommun. Moderaterna, Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna, Liberalerna som inte vill anpassa och effektivisera administrationen. 

  I Socialdemokraternas, Centerpartiets, Miljöpartiets gemensamma budgetförslag för 2024 finns det med att kommunen ska anpassa administrationen. Med en kommunbudget på ett par miljarder kronor ska det finnas utrymme för att kunna spara minst 10 milj kronor på administrationen. Vi fick skarpa mothugg av styret med Paula Nilsson (M) och Håkan Damm (Kd) i spetsen. Bland annat ondgjordes det över detta bland annat utifrån att mer arbetsuppgifter skulle då läggas på administration (vilket också ekonomi ingår) och administrationen ska anpassas. Det vill inte styret göra.

 Det är intressant för samma styre har absolut inga problem med att låta personal inom vård och omsorg, förskolan och skolan, fastighet/lokalvård/kök/park få göra allt mer med samma eller färre i personalen, där mer ska göras på allt kortare tid. Till detta lägger vi att så fort nya arbetsuppgifter ska göras inom administration anställs det ny personal. Vi anser att så här kan vi inte ha det i vår kommun. Det är ett feltänk.

 I kommuner och regioner i Sverige går det att se att under de senaste 20 åren har administrationen svällt medan personalgrupper som jobbar direkt med invånare inte ökat i samma takt. I besparingstider är det den direkta sjukvården, äldreomsorgen, LSS-omsorgen, förskolan, skolan, lokalvård, kök, park som drabbas av nedskärningar. Administrationen däremot fredas. Vi måste vända på detta.

 Välfärden i Ystads kommun är i behov av mer resurser. Resurser måste frigöras för att kunna ge välfärden förbättrade förutsättningar att kunna fortsätta ge kommuninvånarna välfärdstjänster av god kvalité. Den färdväg som styret har valt leder till utökad administration. Så ska det inte vara. En annan väg måste väljas där vi använder skattepengarna direkt till välfärden.

 I att anpassa administrationen ingår också att minska på antalet dokument, policydokument, planer med mera som ska följas och arbetas med. Ystads kommun har otroligt mycket dokument som verksamheterna ska följa. Till och med myndigheter har reagerat mot detta. Här måste en effektivisering ske där antalet dokument skärs ned radikalt. Det ska vara enkelt att följa vad som ska göras. Det ska vara enkelt att göra rätt. 

Det är dags för förändring. Ystads kommun kan bättre.

Tondöv högerkonservativ politik

Högerkonservativa partier i Sverige som vill ha nyliberal politik för fram samma politiska förslag som tidigare. Mer marknad och privatisering, utförsäljning av gemensam egendom och skattsänkningar som gynnar de som har mest och försämringar på arbetsmarknaden. En politik som de för fram är bra och stärker Sverige men som vi i verkligheten ser inte fungerar. Här skärskådas inte den egna politiken. Vi tillsammans kan istället bygga en annan väg framåt för vårt land.

Vi har i omgångar fått se och uppleva en politik från högerkonservativa i omgångar som säger att den ska bli bättre för oss alla och göra vårt land bättre.

Här fördes det en politik med försämrad a-kassa och att i stort sätt fokusera på jobbsökandet, införande av ny anställningsform, attack mot facket, sänkta skatter för de som jobbar som gynnar de som tjänar mycket med pengar, försvarande av att de rika ska bli rikare, utförsäljningar och privatisering, marknadslösningar inom välfärdssektorn där tyckande från högerpolitiker har varit det viktigaste. Allt för att sänka arbetslösheten, ge människor mer pengar i plånboken och med ökad valfrihet skulle välfärden bli bättre.

Det har inte blivit så. Arbetslösheten har bitit sig fast på en nivå som var oacceptabel för 40 år sedan (och som stiger i spåren av coronapandemin), många fler har i dag osäkra anställningar som baseras på timanställningar och andra korta anställningsformer, allt fler har svårare får att planera sin framtid, många saknar en egen bostad, välfärden står sårbar med nedskärningar som följd och många gånger avslöjas bristande kvalité, utförsäljningar som inte gjort landet bättre. Listan kan göras mycket lång.

För att vi i Sverige ska få det bättre behöver vi ta en annan väg. En väg som stärker samhället och var och en av oss och vår frihet. Vi behöver en politik som satsar på låg arbetslöshet, förstärkt och utbyggd välfärd, stora investeringar i grön infrastruktur, utbyggnad av utbildningen som bygger på vetenskap och beprövad erfarenhet, förbättrad hälsa och ökad trygghet, social politik i centrum där vi utvecklar en grön cirkulär ekonomi.

Det är en politik som stärker vår frihet att kunna bygga en trygg framtid för oss själva och våra familjer. Det är inte mer av en tondöv högerkonservativ politik som behövs utan en offensiv och lyhörd samspelande socialdemokratisk politik. Vi tillsammans kan skapa ett bättre samhälle som är bra för oss och naturen.

Dags att prata om det som det inte får pratas om

Jag kommer att ta upp och prata om något som inte får lov att sägas, något som försöker att gömmas undan. När någon tar upp det blir personen attackerad för att den inte förstår, lever inte i verkligheten och ser inte det som alla andra ser. Personen häcklas och förlöjligas bland annat i sociala medier men också i borgerlig press.

Det är dags att vi börjar prata om den sociala ojämlikheten och hur den slår sönder våra samhällen. Det är dags att ta fram skarpa politiska strategier och förslag för hur denna ska brytas och den sociala jämlikheten ska öka igen. Ett samhälle som är socialt hållbart mår också bättre.

Alla vi som en gång i tiden har läst "Jämlikhetsanden" av Richard Wilkinson och Kate Pickett vet med all tydlighet hur samhällen av hög social jämlikhet mår bättre, har en befolkning som lever bra, goda, hälsosamma och längre liv. Det är lägre kriminalitet i sin helhet och av olika slag. Människor uppnår bättre resultat i livet och arbetslivet. Fattigdomen är låg och minskar, tryggheten är högre och det är högre tillit till samhällsinstitutioner och samhället. Kort sagt så innebär jämlika samhällen att alla får det mycket bättre och det är tryggare.

Allt detta med social jämlikhet är helt borta ur den politiska debatten. När statsminister Stefan Löfven försökte att i Agenda förklara att roten till kriminalitet bottnar i den sociala ojämlikheten var det massivt hån från alla de som vill att detta inte ska pratas om. Han förlöjligades och kallades både det ena och det andra av den nya pk-eliten i Sverige.

För om den politiska diskussionen, och diskussionen i hela Sverige, börjar fokusera på den sociala ojämlikheten kommer det att innebära att alla de som fått sin makt utifrån att det mesta i samhället som är fel beror på invandringen att tappa denna. Samma sak för över medelklass och överklassen som sett hur deras förmögenhet öka bland annat genom den överföringen från arbetarklassen och medelklassen till överklassen som har skett. Det kommer också att upphöra. Självklart är det då så att då görs vad det kan för att förhindra att vi på allvar diskutera den sociala ojämlikheten och vad den gör med våra liv, med våra samhällen, naturen och världen. Det finns många vars makt kommer att försvinna.

I det större sammanhanget är det mycket viktigt att prata om den sociala ojämlikheten och vad för negativa saker den leder till. Negativa saker som slår mot oss som tillhör arbetarklassen och medelklassen. Det är till och med så att den förkortar våra liv. Så ska vi inte ha det.

Det behövs nu en politik för de breda löntagargrupperna, för arbetarklassen och medelklassen. För ökad jämlikhet. En politik för oss många, inte bara ett fåtal.

Dags för politik för oss många

Jag är stolt över att komma från arbetarklassen och stolt över att vara en politiker som arbetar för och driver en löntagarpolitik. Vi socialdemokrater ska driva en politik för de breda löntagargrupperna, för arbetarklassen och medelklassen. En politik för jämlikhet. En politik för oss många, inte bara ett fåtal.

Det senaste årtiondet har sett en förändring i det politiska landskapet. Väljare som innan såg det som att etablerade partier har svikit och glömt bort dem har insett att de har makten. Makten att förändra sakernas tillstånd för något annat. Något annat som de tror blir bättre.

Många är utmaningarna i vårt land. Utmaningar som många i vårt land har undrat när partierna ska se och komma med hållbara lösningar. Att prata om problemen ute i landet och inte bara symbolfrågor som politikerna tycker är viktiga. Där ett parti har ansetts se dem och deras situation, som kommit med orsaksförklaringar och förslag på förändring.

I en insändare i Arbetet lyfter Gabriella Laveccia, SEKO, fram fem viktiga saker för att stoppa Sverigedemokraternas (Sd) framgångar. Jag skulle här vilja lyfta fram fyra av punkterna. Det handlar om att driva en politik för att minska på ojämlikheten, inte använda samma retorik som Sd, politik skapar förändringar och det är bra att människor engagerar sig samt vi ska arbeta för att ha en politik som visar på hopp. Ett hopp om en bättre morgondag med en vass offensiv politik.

Jag är född i en klassisk arbetarfamilj och är mycket stolt att bära arbetarklassarvet vidare. Vi som kommer från arbetarklassen vet hur det är i olika situationer som vi kan befinna oss i, synen från överklassen och vissa politiker på oss (speciellt från moderaterna), hur samhället kan riggas för överklassen och hur vi andra får ta smällen.

Arbetarklassen har fått ta mycket stryk under de senaste 30 åren. Utsatt för en högerpolitik som försämrat löntagares ställning på arbetsmarknaden, framväxten av en ny underklass inom arbetarklassen med låga löner, osäkra anställningsvillkor och får inte möjlighet till tillsvidareanställning och etablering på bostadsmarknaden.

En allt mer försämrad a-kassa, hur många yrken försvinner och får människor att skola om sig med jämna mellan rum. Långtidsarbetslösheten som biter sig fast, hög arbetslöshetsnivå. Sjukförsäkring som kastar ut människor från arbetarklassen och medelklassen och gör att de hamnar mellan stolarna. En bostadsmarknad för de som har gott om pengar. Skola där barnens sociala bakgrund styr resultaten och senare vad som framtiden kan erbjudas. Äldreomsorg och sjukvård som anses inte kunna fånga upp alla de som behöver hjälp och stöd. Ojämlikheten ökar allt mer.

En geografisk ojämlikhet har brett ut sig. De som bor på landsbygden får se servicen försämras eller försvinna, försämrad infrastruktur, försämrad kollektivtrafik, högre bensinpris med mera. Samtidigt kan de som bor i förorterna hur de hamnar efter de som på i innerstaden eller i välbärgade områden.

Vi inom arbetarrörelsen har ett stort arbete framför oss. Vi måste visa att vi är relevant i människors liv, ser problemen och kommer med hållbara lösningar. Det behövs ett annat tänkande och ett annat synsätt som börjar hos människor och deras vardag. Vi behöver visa på hur det ska lösas och vad det är som orsakar problemen. Det behövs en politik för de breda löntagargrupperna.

Farmor ska ha hjälp

Sveriges finansminister Magdalena Andersson har sagt att välfärden är i behov av 90 miljarder kronor de närmsta åren. Då handlar det inte om en nivåhöjning utan om att hålla kvaliteten i välfärden på samma nivå som i dag. Samtidigt som antalet barn och äldre blir fler och fler. Det kommer också att vara behov av hjälp och stöd på olika sätt till andra människor, där det kommer att öka.

Sverige är ett av världens, och historiens, rikaste länder. Trots det är det i år 110 kommuner som så här långt har flaggat upp för att de riskerar att gå med underskott. Det här kommer att slå mot välfärden eftersom underskotten måste hämtas hem. Äldreomsorgen, vården till de äldre i kommunerna, boendestödjare, stöd till personer med psykisk funktionsvariation, förskolor, fritids, grundskolor, gymnasieskolor, vuxenutbildningen med flera kommer att drabbas av nedskärningar.

Tyvärr fick kommunerna inte de resurser som behövdes för i år. Visserligen fick kommunsektorn 5 miljarder kronor men behovet är mycket större. Moderaternas och kristdemokraternas riksdagsbudget gick igenom, med aktivt stöd av Sverigedemokraterna. Den innebär att skatten sänktes med 20 miljarder kronor samtidigt som kommunerna fick 5 miljarder kronor. Det hade egentligen behövts att vara på andra hållet.

Efter sommaren stundar diskussioner inom regeringen och deras samarbetspartier. En sak står utom all rimligt tvivel och det är att välfärden behöver ett rejält tillskott för 2020 och framåt. Det går inte att komma med ytterligare 5 miljarder kronor. Det kommer inte att vara i närheten av vad som behövs. Det behövs satsningar i förskolan, grundskolan, gymnasiet, fritids, LSS, socialtjänsten, vård, äldreomsorg. Resurser behövs för jag tror ingen av oss vill se exempelvis vår farmor inte får den hjälp och det stöd som hon är i behov av.

Istället behövs en rejäl satsning som visar att välfärden tas på allvar. Det skulle behövs ett första tillskott 2020 på 20 miljarder kronor i höjda statsbidrag till kommunerna. För kommunerna och regionerna (landstingen) hade det inneburit mycket positivt. Underskott hade kunnat vändas till nollresultat. Välfärden hade sluppit drakoniska nedskärningar. Den hade kunnat säkras upp inför framtiden och den utveckling som sker.

Om inte det sker är risken stor att det blir nedskärningar som slår hårt mot kommuninvånare. Så ska det inte vara i en av världens, och historiens, rikaste länder.