Tillbaka till rötterna igen

I dagens blogginlägg diskuteras behovet av ett arbetarparti

Efter ett årtionde där vi har sett högerpopulismens framväxt i Europa och Sverige samt hur en borgerlighet och socialdemokrati som pressas tillbaka går det att dra slutsatsen att väljarna rör sig på ett nytt sätt. 

Trogna väljare överger sina partier eftersom de inte kan leverera det som de har lovat. I grunden handlar det inte om sakpolitiken utan om de större linjerna. Om att marknaden levererar överflöd, ger alla möjligheter och alla blir vinnare. Privatiseringar och utförsäljningar ska göra välfärden bättre som gör att alla får sina behov tillgodosedda. Ingen far illa. Löften om arbete, att kunna leva på sin lön, bra pensioner, trygghet i livet. I verkligheten anser människor att det här inte kan levereras. Då söker man sig till nya partier, oprövade men har aldrig styrt. Partier som inte bär ansvar för det uppkomna läget. Det kan inte bli sämre.

Socialdemokratin har varit mycket framgångsrik med sin ideologi och vad som har uträttats utifrån den politiskt. Någonstans på vägen framåt efter slutet av 1980-talet har det skett en förändring. En förändring där det anses att kampen mellan vänster och höger har ersatts av en annan kamp. Mellan de som vill ha mer frihet och rättigheter för människor mot de som vill ha konservatism. I detta gick socialdemokratin in och börja att leta efter en ny konfliktdimension. Det blev identitetspolitiken men i det längre perspektivet har det inte hjälpt.

Konservatismen har åter gjort entre och fått breda ut sig via de högerpopulistiska partierna som fått högerpartierna att gå i mer konservativ riktning. Det gör att kampen om framtiden står mellan det liberala samhället och det konservativa. Socialdemokratin har förpassats till åskådarläktaren med allt minskat stöd i opinionen. När arbetarna lämna ett arbetareparti är det fara å färde och tydliga larmsignaler ljuder.

Socialdemokratin måste återerövra vänster-högerkonflikten i svensk politik, samma sak på EU-nivå och i de europeiska länderna. Det är inte förlegat att prata om klassklyftor, ojämlikhet, arbetarklass, medelklass, överklass, solidaritet, jämlikhet, rättvisa. Tvärtom är de moderna och går aldrig ur tiden. Bedriva en vänsterpolitik går hem och är det som gör att ett samhälle mår bra. Det är bara att titta på Portugal.

Här i Sverige behöver vi vara ett arbetareparti. Ett parti där facken är med och utvecklar politik och framtiden. Vi ska vara ett löntagarvänligt parti. Det handlar inte bara om att få fackliga att bli medlemmar och politiker i vårt parti genom att stå på partiets listor, sitta med i nämnder och styrelser. Det handlar det om att bygga en ny stark, engagerande folkrörelse som bottnar i det fackliga arbetet, i löntagarna, med att göra det bra för oss arbetande människor och våra familjer. Det är vi tillsammans som är i centrum. Alla människors lika värde.

Vi behöver bygga en politik utifrån de breda löntagargrupperna, för arbetarklassen och medelklassen. En politik för jämlikhet. En politik för oss många, inte bara ett fåtal.

Populistiska manifestet

Nu under julhelgerna tänker jag göra lite reklam för läsvärda böcker. För dig som vill utmana ditt eget tänkande och få nya idéer vill jag göra reklam för följande bok. Det är:

Populistiska manifestet: Från knegare, arbetslösa, tandlösa och 90 procent av Göran Greider och Åsa Lindeborg. 

En bok som vill skapa inspiration för en vänster i svensk politik som verkar inte förstå hur verkligheten ser ut, verkar vara insomnad och på efterkälken. En bok att hämta inspiration ifrån men också lära sig varför partier som Sverigedemokraterna skördar framgångar och väljare ser sig svikna av riksdagens "gamla" partier.

Göran Greider och Åsa Lindeborg har en hög ambition med boken. Det handlar om två saker. Nummer ett är att beskriva varför populistiska högerpartier skördar framgångar ända in i arbetarrörelsen. Nummer två är att komma med förslag hur vänster inom svensk politik kan stoppa detta och återfå förtroendet från väljarna. Kunna bli en rörelse och politisk kraft som uppfattas som relevant i människors vardag. Att bli en vänsterpopulistisk rörelse. 

De pekar tydligt på att vänster-högerskalan inom politiken har övergivits av alla partier, utan undantag, men många, många väljare ser sig själva utifrån den skalan. Vänstern har släppt detta och verkar förneka en politik byggd på att minska ojämlikhet, öka solidariteten, utgå ifrån klassanalysen och andra klassiska begrepp för att istället anamma en nyliberalpolitik som sätter marknaden först, sänkta skatter, en minskad offentlig sektor, privatiseringar med mera. 

Arbetarklassen känner sig sviken, liksom medelklassen (låg- och medelmedelklassen). De känner att de är förlorare då andra drar ifrån, speciellt de rika. De upplever sig kvarglömda och väljer därmed att rösta på ett parti som vågar prata om deras frågor, som ser dem och deras vardag. Andra riksdagspartier ses som att de inte har gjort sitt jobb. De gör en förflyttning ifrån vänsterpolitik till högerpopulistisk politik.

Identitetspolitiken görs det också upp med, vilket jag gissar retar en del. Den har inte fokus på vänster-högerskalan, ojämlikheten och vad det egentligen innebär för varje människas möjligheter i livet, makt över sina egna liv, rättigheter och chanser. Istället fokuserar den på andra saker som splittrar arbetarrörelsen och delar av medelklassen ned i mindre grupper som sedan ställs mot varandra. Det behövs mer fokus på vänster-högerskalan och vad vänster- respektive högerpolitik egentligen innebär för var och en av oss och våra möjligheter att äga våra liv.

Från Adlibris rörande boken: "I Populistiska manifestet skriver Åsa Linderborg och Göran Greider ett försvar för populismen som politisk strategi. De visar att populism är mycket mer än bara ett tillhygge i en politisk debatt. I en tid då miljardärer och affärsmän framställer sig som underdogs och sanningssägare, borde inte vänstern ha ett bättre utgångsläge att tala för folket?"

Tyvärr verkar det som att boken inte har tagits emot av en samlad arbetarrörelse/vänsterrörelse i Sverige på det sättet som författarna önskade. Jag tror att boken berättar alltför sant om tillståndet i riket och inom vänsterpolitiken och det gör att mycket av det som tas för givet ifrågasättas. Sådant gillas inte av alla. Maktpositioner och maktcirklar skakas om för om författarna har rätt kommer det att krävas förändringar ned på personnivå inom vänsterpolitiken, oavsett politisk nivå. 

Till exempel tas det upp om diskussionen kring migrationspolitiken där författarna har kommit fram till att det behövs en begränsning av antalet som kommer hit. Det handlar om att annars tunnas resurserna ut och det drabbar de som kommer hit, arbetarklassen och delar av medelklassen. Sverige som nation klarar inte av att bära hur stor invandring som helst. 

Jag tror att det här är något som ifrågasätts kraftigt av en hel del och får boken att hamna i kylan. De vågar ta tag i en fråga som är mycket känslig inom vänstern och diskutera denna samt komma till en slutsats som inte tilltalar vissa skulle jag gissa. Deras syn och slutsatser blir ifrågasatta och det är utmanande. Därmed blir inte Populistiska manifestet den bok som vänstern behöver diskutera och kunna analysera sin omvärld utifrån. Det är synd för den borde vara obligatorisk läsning i varje arbetarekommun, region, riksdagsgruppen och partiledningen. 

Jag vill rekommendera denna bok. Läser du den kommer du att få många aha-upplevelser, funderingar skapas liksom nya idéer om hur framtiden kan förändras till det bättre. 

Det kan vändas

Vi lever i en tid där det finns en rad problem och utmaningar som vi står inför, som kräver lösningar. Det pratas om dem men de pratas om dem en och en, inte tillsammans och knyts definitivt inte ihop till något större som vi gemensamt behöver arbete gentemot som skapar hopp och framtidstro. I detaljernas årtionden har helheten och framtiden tappats bort.

Det har gått 20 år på 2000-talet, om vi räknar år 2000 som startskottet. Under denna tid har vi kunnat se hur vår värld har förändrats. 

Ojämlikheten har ökat allt mer där de rikare blir allt rikare, banker och storföretag gynnas, arbetslösheten är hög och allt fler är allt längre arbetslösa. Arbetarklassen och medelklassen får se sig tillbakapressade i ett system som gynnar den med makt/pengar. Allt fler upplever sig som förlorare i spåren av globaliseringen, EU. Klimatförändringar och miljöförstörelse påverkar oss på olika sätt. Kriminalitet följer i ojämlikhetens spår. Krig och terrorism. Tron på att politiken kan göra saker positivt för vanliga människor minskar. Digitaliseringen och automationen slår ut arbetstillfällen, omformar yrken och innehållet i dessa, nya arbetstillfällen och yrken skapas. Välfärden rustas ned och minskar.

Finanskrisen 2008 skapade en nedgång som spädde på människors negativa situation. Nyliberalismen visade sig inte kunna leverera löftena om att med mer marknad, mer till de rika, mer utförsäljning och privatisering av välfärden skulle leda till bättre liv för alla. Samtidigt visade sig att socialdemokratin inte kunde komma med ett tydligt vänsteralternativ som skulle ge nya och bättre möjligheter för människor. Socialdemokratin ansågs ha omfamnat och tagit till sig nyliberalismen, vilket den till viss del har gjort, och var därmed bärare av det negativa. Trots att socialdemokratiska partier runt om i Europa försökte att gå fram med program som skulle rädda nationella ekonomin, som fortfarande var och är nyliberala. Det gillades inte av väljarna.

Vi socialdemokrater har trots detta möjlighet att ta tag i det hela och visa att vi är relevanta i människors vardag. En vardag som vi ska göra bättre. Det behövs en mobiliserande reformpolitik som skapar engagemang. Detta ska göras tillsammans med alla invånare som vill göra vårt land mänskligare, solidariskt, rättvis och ett land som håller ihop. Det är vi tillsammans som kan skapa något bättre. 

Vi behöver ta fram stora idéer och visioner med en politik som är för de breda löntagargrupperna, som förenar arbetarklassen och medelklassen. En politik för jämlikhet. En politik för oss många, inte bara för ett fåtal.