Dags för politk för jämlikhet och ekonomi - bort med identitetspolitiken

 Under de senaste åren har Sverige varit fast i den identitetspolitiska och kulturpolitiska debatten. Här har det helt kretsat kring identitetsfrågor där fokus har varit på invandring som problem till allt. Den politiska debatten har omfamnat detta och alla partier förhåller sig till det på olika sätt. Samma sak rörande kulturdebatten. Debatten har blivit allt hätskare mellan människor, allt är antingen eller. Två frågor måste därmed ställas. Har Sverige blivit bättre på grund av denna politiska inriktning? Hur har samhället utvecklats med denna politiska inriktning?

 Om vi tittar på Sverige i sin helhet finns det några saker att ta till sig. För det första har ojämlikheten ökat i Sverige och fortsätter att öka. Sverige anses i dag i omvärlden vara ett bra land för de som är rika. Arbetslösheten har bitit sig fast på höga nivåer samtidigt som synen på den som är arbetslös eller sjuk är negativ. Deras levnadsnivå har försämrats. Nu ökar konkurserna inom näringslivet. Tillväxten i år är urusel och nästa år blir inte bättre. Inom EU anses Sverige vara bland de sämsta när det kommer till ekonomisk tillväxt. Det här slår stenhårt mot människor och vårt samhälle med ökande arbetslöshet. Vi har en regering som i budgeten för i år och nästa år är klinisk ren från att satsa på tillväxten.

 Människor har cementerats i underklassen där de och deras familjers framtidsutsikter är dystra. Samhällskontraktet har brutits och gemensamma viktiga samhällsinstitutioner och samhällsservice har sålts ut, nedrustas eller försvunnit. Brottsligheten har brett ut sig, ökat i intensitet där människor utanför den kriminella världen dras ofrivilligt in. Sverige har försämrad ekonomisk tillväxt. Sverige står inte rätt rustad för att klara av klimatförändringarna. Sverige har inte varit observant på det som har hänt i omvärlden, allra minst geopolitiskt då fokus ligger på identitetspolitiska frågor. Listan kan göras längre. 

 Forskningen är tydlig. Samhällen med stor ojämlikhet eller där ojämlikheten ökar får stora samhällsproblem, vilket vi ser tydligt i Sverige. Landet är sämre rustat för att klara av problem, ställa resurser till förfogande och kunna lösa rätt problem. I dessa länder ökar brottsligheten och blir allt grövre. Arbetslösheten är svår att få ned till låga nivåer. Den ekonomiska aktiviteten är lägre. Människor känner att de har sämre framtidsmöjligheter, lyckas sämre i skolan, problem med att tillgodose människors behov av välfärd. Det skapas geografiska områden av hög fattigdom. Klassklyftorna ökar.

 Det vi måste fråga oss är om den politiska debatt som har rått i Sverige sedan 2010 har varit bra för vårt land. Facit har vi. Utifrån ovanstående beskrivning har den debatten och inriktning nått vägs ände. Den är inte smickrande och rent av avskräckande. Sverige behöver därmed en ny politisk inriktning och debatt som tar tag i problemen, identifierar rätt problem som gör att vi kan få fram rätt lösningar.

Det är dags att politiskt fokus är på att bygga ett jämlikt samhälle med hög tillväxt. Hög tillväxt skapar massvis med nya arbetstillfällen. Det skapar hopp om en bättre morgondag, får allt fler människor in i gemenskapen, bygger solid ekonomi för hushållen. Mycket kan lösas av dagens samhällsproblem med en annan inriktning på politiken. 

Nu går vi in i 2024. Nu är det dags för förändring. Sverige kan bättre. Nu vänder vi på detta tillsammans.

Sverigedemokraterna gynnas av ökad ojämlikhet i Sverige

 "Det ekonomiska gapet mellan storstäder och landsbygden växer. De senaste 20 åren har mer än en tredjedel av Sveriges tillväxt och nya jobb hamnat i Stockholm. I många av de fattigaste kommunerna har stödet för Sverigedemokraterna ökat kraftigt." Det skriver Andreas Cervenka (i artikeln Bor du i Norge eller Andorra?) i sin analys över hur det gick i valet. En analys som vi inom arbetarrörelsen måste ta till oss.

Artikeln är mycket bra. Den gör en analys över dels var i landet BNP växte och hur bruttoregionalprodukten (BRP) ser ut i olika regioner. Det visar sig att skillnaderna är stora. De tre storstadsregionerna Stockholm, Västra Götaland och Skåne stod för närmare 61% av Sveriges BNP 2021. Under 2000-talet är det bara tre regioner som ökat sin andel av BNP. Det är Stockholm, Skåne och Norrbotten. 

Av ökningen av jobben på 750 000 stycken som har skett står storstadsregionerna plus Uppsala för en stor del av denna. Antalet arbetstillfällen har minskat i Blekinge, Västernorrland och Gävleborg. Stockholm toppar bruttoregionprodukten. Tillsammans med Norrbotten är dessa två de enda som ligger över snittet. Alla andra ligger under. En nedbrytning görs också till kommuner. Vissa har blivit stora vinnare medan andra har blivit förlorare.

I de 20 kommuner med lägst inkomster ökar Sd markant. I andra delar av landet där antalet nya jobb är litet till antal eller det tappas arbetstillfällen går Sd framåt. Det går att också bryta ned det i enskilda kommuner för att se hur Sd är starkare exempelvis på landsbygden och valkretsar som ligger längre bort ifrån tätorten i kommunen. Vi kan se det i Ystads kommun. Här vinner Sd i två stycken valkretsar. De som ligger längst ut i väster resp öster. Sd tappade en valkrets och det berodde på att vi i S tog strid för de äldre som de skulle kunna ha kvar en kommunal restaurang för att kunna äta och umgås. Här vill vi också satsa på ett Seniorernas hus. I valkretsen har vi också fört fram och fått igenom som oppositionsparti satsningar i en annan by som är en stor destination. Väljarna har sett det och ser att S är deras parti som ser och hör samt kommer med förslag på utveckling.

Jag delar Andreas Cervenkas analys. Den är rätt. Ojämlikhet gynnar missnöjespartier. Vi ser det i vårt land där en ökande ojämlikhet har gynnat Sverigedemokraterna sedan det kom in i riksdagen och har sedan fortsatt. Om väljarna uppfattar att de etablerade partierna (har varit med i riksdagen under lång tid) inte gör något för att förbättra, skapa tillväxt och utveckling som kommer alla till del i kombination med att samhällets skyddsnät försämras och det skärs ned på välfärden blir det ett naturligt steg för dem att rösta på ett parti med kort historik i riksdagen. Det här måste tas på allvar.

Det är en sak att tro att det handlar om invandring, migration och ta kampen inom detta. En annan att faktiskt ta tag i det grundläggande problemet med att i vårt land har klyftorna ökat under de senaste 30 åren allt mer. Det som lovades skulle ske med fler jobb, bättre jobb, mer välfärd, mer möjligheter för människor när nyliberalismen infördes har aldrig infriats. Istället ser människor de ökande klyftorna och många känner sig utlämnade att klara sig själva. Inte så konstigt att Sd växer.

Vi inom arbetarrörelsen har ett stort arbete att göra. Vi som parti måste lämna identitetspolitiken bakom oss och gå tillbaka till rötterna. Det är att ta kampen för att bygga ett jämlikt, rättvist och solidariskt samhälle som är till för alla, inte bara ett fåtal. En politik som satsar på tillväxt och utveckling ska komma alla till del, bygger ett hållbart samhälle som skapar massvis med nya och bra arbetstillfällen och gör att vårt samhälle är tryggt. Detta arbete började i går och vi kommer att bli ovänner med kapitalstarka intressen. Det får vi ta. Nu kör vi!

Sveriges problem löses inte med en högerregering

 Sverige kommer att få en högerregering som verkligen står till höger och kommer att vara helt i händerna på Sverigedemokraterna. Detta parti kommer att ha den verkliga makten. Det är resultatet av valet. Samtidigt är det inte som moderaternas ledare Ulf Kristersson vill ha det till, att svenska folket har röstat för hans idé om framtidens Sverige. Istället är det Sverigedemokraterna som väljarna har strömmat till medan det för M, L och Kd är tillbakagång i valresultatet jämfört med 2018. Sd kommer att utnyttja detta mandat till fullo. För oss socialdemokrater börjar nu arbetet med att åter förtjäna väljarnas stöd.

 Det är lite olika känslor så här ett par veckor efter valet. Å ena sidan är det roligt att socialdemokratin går framåt i riksdagsvalet. Gå framåt och landa på 30,33%, en ökning med 2,07 procentenheter. Speciellt med tanke på att hela valet handlade om frågor som inte är på vår "planhalva". Det var fokus på gängskjutningar, kriminalitet, el-priset, bränslepriset och liknande frågor. Frågor som ansågs ligga på och spela på Kristerssons planhalva väl. Ur det perspektivet är resultatet bra där S gjorde en valrörelse vi tar med oss framåt men samtidigt manar det till att vi inom socialdemokratin och arbetarrörelsen behöver ta fram en annan vision för vårt land. Vi kan inte fastna i en förklaringsmodell som inte tar itu med grundproblemet i vårt samhälle.

Vi socialdemokrater behöver bygga en ny samhällsvision. En vision om det jämlika samhället.  

Sverige är i dag ett av de mest ojämlika länderna i väst. Vi har haft under de senaste 20 åren fått se hur klassklyftorna ökar, klyftorna mellan stad och land ökar, klyftorna mellan människor ökar. Ojämlikheten har brett ut sig. Vi inom arbetarklassen och medelklassen har fått det allt tuffare ekonomiskt, socialt, kulturellt, i vårt fysiska och psykiska mående. Samtidigt har det byggts ett land för de rikaste. 

Sverige anses i dag vara ett paradis för den som har gott om pengar. Vi har flest miljardärer per capita och varje år blir allt fler mångmiljonärer och miljardärer. Skatten är mycket högre på arbete och den som har kapital knappt någon skatt. En hög fastighetsavgift för arbetarklassen och medelklassen medan den som är rik har en löjligt låg fastighetsavgift. Vi behöver låna till våra investeringar och skuldbelägger oss medan de rikast kan betala kontant eller dra av detta på olika sätt. Den som är rik lever mycket längre än den som är arbetarklass eller medelklass. Så här ska det inte vara.

Det vi ser runt omkring oss ske beror på att vi har ett ojämlikt samhälle. Tyvärr var inte denna diskussion uppe i valet. Istället var det Sd:s och M:s samhällssyn som dominerade allt och som andra partier och media förhöll sig till. Vi i arbetarrörelsen måste bryta detta och istället prata om att vi vill tillsammans med svenska folket bygga det jämlika rättvisa ooch solidariska samhället. Ett samhälle för oss många.

Läs gärna:

Jimmy Åkesson vann på walkover

 

Ojämlikhet och förstörelse av miljön och klimatet är de två största hoten

Världen är mitt uppe i två stora utmaningar. Jag tror vi kan lösa dessa på ett bra sätt men arbetet måste växlas upp rejält och breddas mycket, mycket mer. En socialdemokrati som vill vara relevant i människors vardag måste ta itu med dessa två stora problem. 

Den ena utmaningen är en värld som är ojämlik, med stora klassklyftor där fåtalet personer/familjer äger mer än 60% av världens befolkning gör gemensamt. Ojämlika samhällen där det exempelvis i Sverige kan skilja 18 år i livslängd inom samma region mellan den som har jobbat i ett LO-yrke och den som är rik. I andra länder är det vara ännu större skillnader i livslängd. Klassklyftor som sliter sönder samhället, ställer landsdelar mot varandra, människor glöms bort. Samhällen som är för vissa, inte alla. De med stora resurser kan styra länder direkt eller indirekt, få igenom saker som är bra för dem men inte för resten av befolkningen och världen. Människor i vissa delar av det egna landet har fått se hur de har halkat efter i den ekonomiska förändring som har skett. Områden där långtidsarbetslösheten har bitit sig fast, lokala ekonomins aktivitet är lägre och där man känner globaliseringens negativa effekter tydligt. Jämställdheten rullas också tillbaka. Kvinnor utsätts för våld och mister sina liv. Lönerna för kvinnor är fortfarande låga och pensionen dålig, i länder där pension betalas ut.

Den andra är utmaningen är miljöförstörelse och klimatförändringar. Miljön förstörs runt omkring oss genom försurning, nedsmutsning, hav fylls med plast och massa annat skräp och fiskas ut. Hav, sjöar och vattendrag förstörs på olika sätt, floder regleras som gör att vattentillgången försämras. Sötvattenssjöar och floder som är till för dricksvatten förgiftas. Naturområden förändras direkt av människor till jordbruksmark (som inte håller i längden) eller stora plantager av en och samma produkt. Öknar breder ut sig när jorden ligger bara mellan exempelvis odlingsperioden, inte får tillräckligt med regn. Vi är inne i sjätte massutdöendet av naturliv där vi människor antingen jagar djur till utrotning eller förstör naturen som gör att djur- och växtarter dör. Klimatet förändras och har fått glaciärer att smälta snabbare än tidigare. Många glaciärer utgör grunden för dricksvatten i landområden längre bort ifrån där dessa finns. Permafrosten släpper på grund av varmare klimat där berg förstörs och orsaker jordskrev som drabbar människor, samhällen, naturen. Det har också lett till att permafrosten i Ryssland och på andra ställen släpper och ut strömmar bland annat metan, en ännu kraftfullare växthusgas. Klimatförändringarna orsaker mer torka där det redan är torrt och nya områden drabbas. Andra drabbas av mer regn och därmed översvämningar. Orkanerna blir fler och mer kraftfulla på grund av varmare hav.

Listan av negativa saker som ojämlikheten och förstörelsen av miljön och klimatet för med sig kan göras mycket, mycket längre. Samtidigt tror jag det kan vända men det är vi som är här i dag som måste se till att det sker en förändring till det bättre. Det är inte kommande generationers uppgift utan vi måste lösa det i dag.

En framtidsinriktad socialdemokrati måste ta tag i ojämlikheten och förstörandet av miljö och klimat med hög energi och framåtanda. Det behövs lösningar direkt och lösningar som är på lång sikt. Människor och naturen far illa. Det måste till förändringar nu. Jag kommer att från nu och framåt diskutera på hur detta skulle kunna ske. Nästa blogginlägg kommer att handla om gröna jobben.

Har socialdemokratin en roll i Sverigedemokraternas framgångar?

I en ledare i Aftonbladet skriver Daniel Swedin att vänstern i svensk politik har drivit människor till att rösta på Sverigedemokraterna då den inte har tagit människors oro på allvar. Det är mycket att vara missnöjd över och det har i Sverigedemokraterna fokuserats till politik som människor väljer att stödja. Det har skett utan konkurrens. Daniel Swedin poängterar att vänstern måste se sig roll i Sd:s framgångar. Frågan som ställs är om socialdemokraterna därmed har en roll i dessa framgångar.

Självklart går det att vifta bort Daniel Swedins ledare men om man är en seriös politiker på vänsterkanten ska det stannas upp och analyseras. En intressant sak som han skriver är:

"I Nordamerika och Europa kom många av de dominerande mittenvänsterpartierna under 1990-talet att bli en sorts teknokratiska kartellpartier som omfamnade nyliberala idéer om att marknadsmekanismer är det bästa som finns för att bygga ett gott samhälle. Regeringsduglighet, snarare än lösningar på väljarnas vardagsproblem, blev överideologi. För att vinna marginalväljare kapade många av Europas socialdemokratiska partier sina band med fackföreningsrörelsen och berövade på så sätt sina trognaste väljare – arbetarklassen – en röst. "

Socialdemokraterna har uppfattas som ett parti som inte har tagit människors problem och oro på allvar. Människorna har känt att nyliberalismen och därmed marknadslösningar, globalisering som ett hot. De såg med egna ögon hur samhällsservicen har minskat, välfärden inte levererar det den ska leverera, hur människor allt mer är utlämnad till att klara sig själv, människor far illa, rika blir rikare medan de själva kämpar i sin vardag.

En första kraftig signal på detta var att väljare som innan röstade på S valde i valet 2006 att lägga sin röst på alliansen. Där började en väljarström från S. Det fanns en förhoppning av att alliansen skulle leva upp till den retorik som fanns inför det valet. En retorik som byggde på att alliansen såg väljarna, deras vardag och tog deras problem på allvar. Inför valet 2010 hade väljarna redan insett att alliansen inte gick att lita på. S hade kunnat locka tillbaka dessa väljare. Under mandatperiodens första år 2007-2008 låg S mycket bra till i opinionsmätningarna men valåret rusade siffrorna nedåt.

Vad var skillanden för S? Under mandatperiodens första år bedrevs en stenhård oppositionspolitik bottnad i socialdemokratisk politik. Människor gillade det. Det som sedan kom från S inför valet var att partiet köpte mycket av alliansens ekonomiska politik som drivits igenom i riksdagen. För en del väljare innebar detta att varken alliansen eller S såg verkligheten. Inget att lita på. Något som Anders Jonsson skriver i Dagens Arena om S.

Det som skedde i valet 2010 anser jag vara en politisk "revolution"vars effekter vi fortfarande ser. Väljare ansåg att de partier som styrt perioden innan 2006 och efter levde inte upp till att ta människors problem på allvar. Sverigedemokraterna hade bedrivit en valkampanj som uppmärksammades. Tydligt budskap och förslag på åtgärder. Väljare valde då att lägga sin röst på Sd, framför allt som en protest mot de etablerade partierna.

Det har sedan fortsatt men många av Sd:s väljare har stärkts sedan 2010 och 2014 att allianspartierna och S inte har lösningarna då politiken har fokuserats på andra saker. En sak att fundera över är att när Håkan Juholt tillträdde och en tid framåt växte socialdemokraterna i opinionen. En av de viktigaste orsakerna var att socialdemokraterna då lät som socialdemokrater. Väljarna började känna igen partiet och gav sitt stöd.

När politiker och media för fram saker som inte bottnar i människors vardag skapas och bibehålls ett avstånd som förstärker känslan av att vara bortglömd. Lägg också till hur en del inom de etablerade partierna på vänsterkanten öser negativa saker om människor utifrån kön och ålder byggs det på att vänsterpartierna inte tar människor på allvar.

Beror Sverigedemokraternas framgångar på socialdemokratin?

Socialdemokratin anses inte ha tillräckligt kraftfullt hållit fast vid socialdemokratins värderingar och stått emot nyliberalismen. Partiprogram och en del politiska förslag har haft nyliberalismen med sig. Partiet har blivit allt mindre relevant i människors vardag, inte tagit fighten för dem och involverat dem i en socialdemokratisk folkrörelse som vill bygga morgondagens samhälle mycket bättre än dagens. När möjligheten har funnits att stå för något annat har man vikit ned sig och stått kvar vid nyliberala lösningar ex alliansens skattesänkningar, avregleringar, privata verksamheter i välfärden. Medlemmar och sympatisörer känner en uppgivenhet. Något som går att läsa i en artikel av Daniel Suhonen.

Vi kan se i opinionsmätningar och valresultat hur socialdemokratiska väljare går från S till Sd. Varje väljare som lämnar ett parti bär det partiet ansvar för. Så utifrån det går det att säga att vi socialdemokrater bär ansvaret för att socialdemokratiska väljare har gått till Sd. Det kan vi inte ducka för.

Daniel Swedin avslutar med:

"Nej, det krävs radikala svar som faktiskt löser de frågor som sopats under mattan i årtionden. Det handlar om den växande ojämlikheten, de inställda klassresorna, arbetslivets förändrade villkor och globaliseringens baksidor. 

Men då måste vänstern också förstå den förbittring som drivit på populistvågen och vilken roll man själva spelat för att vi hamnat här. Först därefter kan man bli en rörelse som står för något och som står upp för något. "

Det finns dock möjligheter. Många före detta socialdemokratiska väljare vill komma tillbaka men trycker mycket på att då måste S bedriva en socialdemokratisk politik. Det är väl värt att analysera ned på djupet vad det innebär. Om väljarna anser att S inte bedriver en sådan politik är det dags att förändra den bilden.

Socialdemokraterna ska ha en politik för de breda löntagargrupperna. En politik för arbetarklassen och medelklassen. En politik för jämlikhet. En politik för oss många, inte bara ett fåtal. 

Daniel Swedin slutar nu på Aftonbladet och blir talskrivare åt Stefan Löfven.

Är det dags att lämna socialdemokratin?

Dagens blogginlägg handlar om tanken om det är dags att lämna socialdemokratin.

På debattsidan i Expressen i dag skriver Jonas Thorell, fri skribent och kulturarbetare, om varför han ska rösta på Sverigedemokraterna (Sd) även i nästa val. Han för fram att socialdemokratin har gjort sitt. Partiet har spelat ut sin roll som ledande och tongivande parti. Att välja Sd är en protest. En protest mot att de ekonomiska skillnaderna i vårt samhälle blivit allt större. 

Det går självklart att framföra åsikter om att Sd vill fördjupa dessa skillnader då det partiets ekonomiska politik gynnar de rika mest. Det är bara att se vilken budget de stödde 2018, som gällt nu under 2019 i Sverige, eller läsa deras budgetmotion för 2020. Därmed blir det konstigt att stödja ett sådant parti. Trots det är det troligtvis många som resonerar som Jonas Thorell.

Samtidigt har under 2019 många socialdemokrater valt att avsäga sitt medlemskap i S. Före detta medlemmar som varit med i många, många år men som nu tycker att det får vara nog. Antalet väljare som stödjer socialdemokraterna har minskat. Det är ett sluttande plan nedåt som går att se i den ena opinionsundersökningen efter den andra. SCB:s senaste undersökning visar stora tapp i olika väljargrupper. Inom LO minskar stödet för S medan det ökar för Sd. Bland manliga väljare är Sd största partiet. Bland kvinnliga väljare är Sd näst störst och ökande.

Troligtvis finns det socialdemokratiska medlemmar som nu allvarligt funderar på att vara kvar, som inte är nöjda med utvecklingen, som inte tycker att partiet rör sig i rätt riktning utifrån det som sker i vårt land.

Jag förstår att medlemmar har lämnat, att medlemmar funderar på att lämna och att sympatisörer väljer att stötta andra partier. Det är en tydlig signal till socialdemokratin att en annan väg behöver beträdas. Det går till en viss gräns att köra på i samma spår då människor sätter sin tillit till att via hoppet skapa förändring men när det till slut inte sker, utan verkligheten visar hur det verkligen ser ut, väljer man att lämna. I grunden inte så konstigt då det finns som sagt gränser för allt.

Nedgången för socialdemokratin är inte ny. Det har varit en nedgång för socialdemokratin i hela Europa sedan början av 2000-talet, med en kraftiga acceleration efter finanskrisen 2008-2009. Hela 2010-talet har varit en kraftig nedgång. Under de senaste två åren har vi dock kunnat se en liten rörelse uppåt igen, speciellt om vi lägger in det som sker i Portugal, men i många länder når inte S upp i två-siffriga nivåer.

Debattören är inte ensam om att resonera som han gör. De ökande ekonomiska klyftorna i vårt land skrämmer många och många vill se en förändring. Konstigt nog ses Sd som ett val men det är en protest. En protest som folkrörelsepartiet Arbetarepartiet-Socialdemokraterna måste ta på största allvar.

Om vårt parti inte ska fortsätta att gå nedåt och mycket väl hamna under 20% i nästa val måste förändring ske. Det vi inom socialdemokratin måste göra är att bli relevanta i människors vardag. Vi behöver tydligt visa att vår politik bygger på en politik för de breda löntagargrupperna, för arbetarklassen och medelklassen. För jämlikhet. En politik för oss många och inte bara ett fåtal. Låt 2020-talet bli socialdemokratins årtionde!

Varför växer rasistiska partier?

Rasismen försvann aldrig från västvärlden efter andra världskriget. Socialdemokratin och liberalismen gjorde sina segertåg och förbättrade för människor. Välfärd, allt fler som gick in i medelklassen, minskade klassklyftor, reformer som gjorde livet lättare för människor och ökad jämlikhet visade att det fanns andra ideologier och tankeströmningar som kunde göra det bättre för människor. Trots det låg rasismen och pyrde, närde sig själv för att sedan vid rätt tillfälle bli få en renässans. En tidsperiod vi nu är mitt uppe i.

Donald Trumps rasistiska attacker på de fyra kongressledamöterna Ayanna Pressley, Rashida Tlaib, Alexandria Ocasio-Cortez och Ilhan Omar är förkastligt och så fel på alla plan. Trots det är hans agerande naturligt med tanke på hur den politiska dagordningen under de senaste 15 åren har skiftat i världen.

Efter att kommunismen föll i de forna östeuropeiska länderna och Sovjetunionen föll samman ansågs den västerländska liberala demokratin och ideologierna knutna till denna ha vunnit. Nu skulle allt bli bättre sades det men det blev tvärtom. 

En ekonomisk politik fördes fram som handlade om marknadslösningar på i stort sätt allt. Välfärden monterades ned och utsattes för privatiseringar. Löneskillnaderna ökade och en elit inom ekonomin fick allt högre inkomster och deras förmögenheter drog ifrån. Politiken genomförde förbättringar för människor men inte på det sätt som var tidigare. Mer började gå till den rikare delen av befolkningen.

I denna ekonomiska politik låg också att näringslivet i en rad länder i västvärlden började att skära ned på antalet anställda, lägga ned produktion och kasta ut otaliga människor i arbetslöshet. Samtidigt belönades deras agerande på aktiemarknaden som gjorde många till mångmiljonärer. Arbeten skickades iväg till andra länder på andra kontinenter. Arbetslöshet som innan kunde vara i korta perioder blev allt längre men också gjorde att människor som innan haft bra medelklassjobb eller bra arbetarjobb med bra lön fick se sig själva hamna i långtidsarbetslöshet utan en chans att komma in på arbetsmarknaden igen. Blev det arbete var det till lägre lön och osäkra anställningar.

Missnöje grodde och utvecklade sig. Fler och fler ansåg att de som styrde, oavsett vem, inte var på deras sida. Trots vallöften uppfattade de att de inte fick det bättre. 

Under tiden så var det många av dessa länder som tog emot invandrare. Det kunde handla om arbetskraftsinvandring och flyktingar. Politiker som hade negativa tankar om invandrare, och som agerade inom rasismens tänkande, började få allt fler som lyssnade på dem och deras partier. Det var invandrarnas fel att människor var arbetslösa då de tog deras jobb. Det var invandrarna som var orsaken till att välfärden blev sämre på grund av att pengarna gick till dem istället. Listan kan göras lång över vad dessa politiker och partier förde fram.

Sakta men säkert, i land efter land i många västländer, växte sig rasistiska partier sig allt starkare. De använde invandringen och motståndet mot andra människor som drivkraft att med enkla politiska poänger visa på vem som bar på ansvaret. Problemet var att de som styrde, oavsett vem det var, förklarade inte tydligt varför det var som det var och hur ekonomin och samhället hade förändrats på grund av nyliberalismens framfart. Många ville inte erkänna att det de tidigare hade trott på och hyllat som bra inte visade sig vara det. De som behövde hjälp fick inte det.

Här går det att se varför politiker och partier som var negativa till invandring fick allt mer ökad makt. Till och med när de var rasistiska ökade deras stöd. De var personer som vågade säga "sanningen" ansåg människor. De svarade på människors frågor om varför det var som det var, varför just de hade drabbats negativt och inte fick nya chanser i livet. Rasismen försvann aldrig utan fanns kvar under ytan för att sedan blomma ut till att i dag sitta vid makten i en rad länder.

I nästa blogginlägg ska jag diskutera vidare utvecklingen som har skett.