Har socialdemokratin en roll i Sverigedemokraternas framgångar?

I en ledare i Aftonbladet skriver Daniel Swedin att vänstern i svensk politik har drivit människor till att rösta på Sverigedemokraterna då den inte har tagit människors oro på allvar. Det är mycket att vara missnöjd över och det har i Sverigedemokraterna fokuserats till politik som människor väljer att stödja. Det har skett utan konkurrens. Daniel Swedin poängterar att vänstern måste se sig roll i Sd:s framgångar. Frågan som ställs är om socialdemokraterna därmed har en roll i dessa framgångar.

Självklart går det att vifta bort Daniel Swedins ledare men om man är en seriös politiker på vänsterkanten ska det stannas upp och analyseras. En intressant sak som han skriver är:

"I Nordamerika och Europa kom många av de dominerande mittenvänsterpartierna under 1990-talet att bli en sorts teknokratiska kartellpartier som omfamnade nyliberala idéer om att marknadsmekanismer är det bästa som finns för att bygga ett gott samhälle. Regeringsduglighet, snarare än lösningar på väljarnas vardagsproblem, blev överideologi. För att vinna marginalväljare kapade många av Europas socialdemokratiska partier sina band med fackföreningsrörelsen och berövade på så sätt sina trognaste väljare – arbetarklassen – en röst. "

Socialdemokraterna har uppfattas som ett parti som inte har tagit människors problem och oro på allvar. Människorna har känt att nyliberalismen och därmed marknadslösningar, globalisering som ett hot. De såg med egna ögon hur samhällsservicen har minskat, välfärden inte levererar det den ska leverera, hur människor allt mer är utlämnad till att klara sig själv, människor far illa, rika blir rikare medan de själva kämpar i sin vardag.

En första kraftig signal på detta var att väljare som innan röstade på S valde i valet 2006 att lägga sin röst på alliansen. Där började en väljarström från S. Det fanns en förhoppning av att alliansen skulle leva upp till den retorik som fanns inför det valet. En retorik som byggde på att alliansen såg väljarna, deras vardag och tog deras problem på allvar. Inför valet 2010 hade väljarna redan insett att alliansen inte gick att lita på. S hade kunnat locka tillbaka dessa väljare. Under mandatperiodens första år 2007-2008 låg S mycket bra till i opinionsmätningarna men valåret rusade siffrorna nedåt.

Vad var skillanden för S? Under mandatperiodens första år bedrevs en stenhård oppositionspolitik bottnad i socialdemokratisk politik. Människor gillade det. Det som sedan kom från S inför valet var att partiet köpte mycket av alliansens ekonomiska politik som drivits igenom i riksdagen. För en del väljare innebar detta att varken alliansen eller S såg verkligheten. Inget att lita på. Något som Anders Jonsson skriver i Dagens Arena om S.

Det som skedde i valet 2010 anser jag vara en politisk "revolution"vars effekter vi fortfarande ser. Väljare ansåg att de partier som styrt perioden innan 2006 och efter levde inte upp till att ta människors problem på allvar. Sverigedemokraterna hade bedrivit en valkampanj som uppmärksammades. Tydligt budskap och förslag på åtgärder. Väljare valde då att lägga sin röst på Sd, framför allt som en protest mot de etablerade partierna.

Det har sedan fortsatt men många av Sd:s väljare har stärkts sedan 2010 och 2014 att allianspartierna och S inte har lösningarna då politiken har fokuserats på andra saker. En sak att fundera över är att när Håkan Juholt tillträdde och en tid framåt växte socialdemokraterna i opinionen. En av de viktigaste orsakerna var att socialdemokraterna då lät som socialdemokrater. Väljarna började känna igen partiet och gav sitt stöd.

När politiker och media för fram saker som inte bottnar i människors vardag skapas och bibehålls ett avstånd som förstärker känslan av att vara bortglömd. Lägg också till hur en del inom de etablerade partierna på vänsterkanten öser negativa saker om människor utifrån kön och ålder byggs det på att vänsterpartierna inte tar människor på allvar.

Beror Sverigedemokraternas framgångar på socialdemokratin?

Socialdemokratin anses inte ha tillräckligt kraftfullt hållit fast vid socialdemokratins värderingar och stått emot nyliberalismen. Partiprogram och en del politiska förslag har haft nyliberalismen med sig. Partiet har blivit allt mindre relevant i människors vardag, inte tagit fighten för dem och involverat dem i en socialdemokratisk folkrörelse som vill bygga morgondagens samhälle mycket bättre än dagens. När möjligheten har funnits att stå för något annat har man vikit ned sig och stått kvar vid nyliberala lösningar ex alliansens skattesänkningar, avregleringar, privata verksamheter i välfärden. Medlemmar och sympatisörer känner en uppgivenhet. Något som går att läsa i en artikel av Daniel Suhonen.

Vi kan se i opinionsmätningar och valresultat hur socialdemokratiska väljare går från S till Sd. Varje väljare som lämnar ett parti bär det partiet ansvar för. Så utifrån det går det att säga att vi socialdemokrater bär ansvaret för att socialdemokratiska väljare har gått till Sd. Det kan vi inte ducka för.

Daniel Swedin avslutar med:

"Nej, det krävs radikala svar som faktiskt löser de frågor som sopats under mattan i årtionden. Det handlar om den växande ojämlikheten, de inställda klassresorna, arbetslivets förändrade villkor och globaliseringens baksidor. 

Men då måste vänstern också förstå den förbittring som drivit på populistvågen och vilken roll man själva spelat för att vi hamnat här. Först därefter kan man bli en rörelse som står för något och som står upp för något. "

Det finns dock möjligheter. Många före detta socialdemokratiska väljare vill komma tillbaka men trycker mycket på att då måste S bedriva en socialdemokratisk politik. Det är väl värt att analysera ned på djupet vad det innebär. Om väljarna anser att S inte bedriver en sådan politik är det dags att förändra den bilden.

Socialdemokraterna ska ha en politik för de breda löntagargrupperna. En politik för arbetarklassen och medelklassen. En politik för jämlikhet. En politik för oss många, inte bara ett fåtal. 

Daniel Swedin slutar nu på Aftonbladet och blir talskrivare åt Stefan Löfven.