I dagens blogginlägg kommer det att diskuteras om att Sverigedemokraterna (Sd) är det parti som allt kretsar kring.
Det finns två stycken intressanta artiklar i Sydsvenskan som rekommenderas att läsa. Den ena heter "Så blev Jimmie Åkesson Solen som de politiska planeterna kretsar runt" samt "Tio år som förändrade Sverige". I båda diskuteras de senaste 10 åren och vad de har inneburit för vårt land. Båda har ett fokus på Sverigedemokraterna.
Ett parti som levde sitt eget liv men via en strategisk ledargrupp sakta men säkert arbetade för att nå sitt mål om att en dag styra Sverige. Sd är i dag ett av Sveriges två största partier. Det är det största oppositionspartiet, klart större än moderaterna. Det går att se hur Sd växer inom olika grupper. Störst parti bland männen, växer bland kvinnor och skördar framgångar inom arbetarklassen.
Det är fel att tro att Sd arbetar utifrån en annan politisk skala än vänster-höger. Det Sd har som sin problemformulering är att invandringen tar pengar från alla svenskar. Invandrarna kostar pengar och alla problem som finns går att spåra till invandrarna och till det mångkulturella samhället. Med andra ord en ren vänster-höger skala i politiken. Det är bara en annan problemformulering som Sd utgår ifrån för att beskriva läget i Sverige. Sd är ett högerparti med en klassisk högerpolitik för de få i vårt land, inte för oss många.
Det har innan ansetts att socialdemokraterna är det parti som allting har kretsat kring men nu är det Sd som alla andra partier snurrar runt. Tittar vi på debatten i media, sociala medier och liknande går det att tro det. Det är Sd:s problemformulering som dominerar och har uppnått en status av att vara sanning. Socialdemokratin har inte varit i centrum sedan början av 2000-talet, frågan är om inte 1990-talets början var början till att S började att förpassas ut till sidan.
I grunden anser jag att det är inget parti som ska vara i centrum. I centrum ska landets invånare stå och de problem och utmaningar som vi möter, sådant som det måste komma lösningar på. 2011 (skrev om det igår) fanns möjligheten för socialdemokratin att börja en annan resa och möta vardagens problem på ett nytt sätt men på grund av vissa gruppers vilja inom partiet att hellre bevara sin egen makt framför vad som är bra för partiet blev det tvärstopp. Sedan hände inget mer, på grund av dessa grupper. Därefter har verkligheten slagit till och satt allting ur spel.
Vi socialdemokrater måste bestämma oss för att bryta oss loss ifrån den dagordning som i dag domineras av Sverigedemokraternas problemställning och lösningar. Det behövs andra idéer, lösningar och framtidsvision som skapar nya möjligheter för människor att leva bra liv, styra sina egna öden och känna att nuet och morgondagen alltid är bättre än gårdagen. Möjligheterna finns och det gäller att dessa tas tillvara. Risken är annars stor att de lösningar som kommer ur Sd:s värld skapar stora problem i framtiden som sliter sönder Sverige. Det måste bli ett stopp på det.
Vi behöver en politik för de breda löntagargrupperna, för arbetarklassen och medelklassen. En politik för jämlikhet. En politik för oss många, inte bara ett fåtal.
söndag 29 december 2019
lördag 28 december 2019
När historien visar sig vara framtiden
Dagens blogginlägg handlar om att socialdemokratin redan 2011 var på rätt väg med samhällsproblemen men sedan hamnade S på efterkälken.
I Expressen finns det nu i tre delar en genomgång av 2010-talet och politiska förändringar i Sverige. Ett årtionde som fick se framväxten av högerpopulismen och födelse av ett nytt konservativt block i Sverige samtidigt som socialdemokratin sjönk i opinionen och väljarstöd. Om hur Sverigedemokraterna (Sd) tog initiativet och pratade om människors vardag. Sd har blivit det allting kretsar kring. Dock hade det inte behövt bli så. Vägen under 2010-talet hade kunnat bli en annan.
Torbjörn Nilsson lyfter fram i sin text något som är mycket viktigt för oss inom socialdemokratin att förstå och lära oss något av. Han för fram att Håkan Juholt, som blev ny partiledare för socialdemokraterna 2011, tog redan upp i sitt installationstal det som sedan Jimmy Åkesson tog upp och gjorde till sin och Sd:s politiska plattform. Håkan Juholt var redan där 2011, där resten av det politiska fältet först är i dag 2019.
Om socialdemokratin i sin helhet hade slutit upp bakom Håkan Juholt (istället för att som vissa grupperingar gjorde som ägnade mycket tid till att attackera den nya partiledaren, snacka dåligt om honom och hela tiden skapa problem utifrån ren vilja att behålla sin egen makt) hade vi idag varit i en annan situation. Det finns en del att tacka för att det inte gick som det borde ha gjort, som gjorde att S hamnade på efterkälken (läs bland annat Daniel Suhonens: Partiledaren som klev in i kylan).
Håkan Juholt var kritisk till att socialdemokratin inte var i takt med samtiden. Beskedet från väljarna var tydlig till socialdemokratin och han valde att lyssna. Inte bara lyssna utan kritisk självrannsakan för partiet och att lägga grund för en offensiv socialdemokratisk politik bottnad i partiets ideologiska rötter, något som gått förlorat. Det räcker inte bara prata utifrån socialdemokratisk ideologi utan att bedriva en politik fullt ut baserad på den. Han lyfte upp att något höll på att gå sönder i samhället, kritik mot hur välfärden hade tagits omhand, om de som arbetade inom välfärden, talade om låga pension, om att ändra.
Det var mer som lyftes fram i installationstalet. Om segregering och att vi inte har råd med varandra, om:
– Det är bostadsområdena där fattigdomen ökar, där arbetslösheten biter sig fast år efter år, där hyreshusen förfaller. Där förlorar allt fler ungdomar sin framtidstro och alltför många av dem drar till kriminella gäng eller religiös extremism.
Läs det gärna en gång till. Det är som att prata om Sverige i dag. Exakt det som sedan Jimmy Åkesson gjorde till sitt.
Vi kan se här att om Håkan Juholt hade fått möjligheten hade vi i Sverige i dag haft ett annat utgångsläge och kunnat hantera det hela mycket tidigare. Det hade också varit en politik diskussion utifrån verkligheten, inte utifrån demonisering som sker i dag. Socialdemokratin hade tidigare kunnat haft svar som lett till politiska skarpa förslag som hade ändrat utgången snabbare. Så blev det inte.
Det är intressant att se i historien vad det var som hände och fundera över hur det hade kunnat bli. För socialdemokratin gäller det att lära av historien för att förstå nuet och kunna bygga en bättre framtid.
Vi behöver ha en politik som bygger på de breda löntagargrupperna, för arbetarklassen och medelklassen. En politik för jämlikhet. En politik för oss många, inte bara ett fåtal.
I Expressen finns det nu i tre delar en genomgång av 2010-talet och politiska förändringar i Sverige. Ett årtionde som fick se framväxten av högerpopulismen och födelse av ett nytt konservativt block i Sverige samtidigt som socialdemokratin sjönk i opinionen och väljarstöd. Om hur Sverigedemokraterna (Sd) tog initiativet och pratade om människors vardag. Sd har blivit det allting kretsar kring. Dock hade det inte behövt bli så. Vägen under 2010-talet hade kunnat bli en annan.
Torbjörn Nilsson lyfter fram i sin text något som är mycket viktigt för oss inom socialdemokratin att förstå och lära oss något av. Han för fram att Håkan Juholt, som blev ny partiledare för socialdemokraterna 2011, tog redan upp i sitt installationstal det som sedan Jimmy Åkesson tog upp och gjorde till sin och Sd:s politiska plattform. Håkan Juholt var redan där 2011, där resten av det politiska fältet först är i dag 2019.
Om socialdemokratin i sin helhet hade slutit upp bakom Håkan Juholt (istället för att som vissa grupperingar gjorde som ägnade mycket tid till att attackera den nya partiledaren, snacka dåligt om honom och hela tiden skapa problem utifrån ren vilja att behålla sin egen makt) hade vi idag varit i en annan situation. Det finns en del att tacka för att det inte gick som det borde ha gjort, som gjorde att S hamnade på efterkälken (läs bland annat Daniel Suhonens: Partiledaren som klev in i kylan).
Håkan Juholt var kritisk till att socialdemokratin inte var i takt med samtiden. Beskedet från väljarna var tydlig till socialdemokratin och han valde att lyssna. Inte bara lyssna utan kritisk självrannsakan för partiet och att lägga grund för en offensiv socialdemokratisk politik bottnad i partiets ideologiska rötter, något som gått förlorat. Det räcker inte bara prata utifrån socialdemokratisk ideologi utan att bedriva en politik fullt ut baserad på den. Han lyfte upp att något höll på att gå sönder i samhället, kritik mot hur välfärden hade tagits omhand, om de som arbetade inom välfärden, talade om låga pension, om att ändra.
Det var mer som lyftes fram i installationstalet. Om segregering och att vi inte har råd med varandra, om:
– Det är bostadsområdena där fattigdomen ökar, där arbetslösheten biter sig fast år efter år, där hyreshusen förfaller. Där förlorar allt fler ungdomar sin framtidstro och alltför många av dem drar till kriminella gäng eller religiös extremism.
Läs det gärna en gång till. Det är som att prata om Sverige i dag. Exakt det som sedan Jimmy Åkesson gjorde till sitt.
Vi kan se här att om Håkan Juholt hade fått möjligheten hade vi i Sverige i dag haft ett annat utgångsläge och kunnat hantera det hela mycket tidigare. Det hade också varit en politik diskussion utifrån verkligheten, inte utifrån demonisering som sker i dag. Socialdemokratin hade tidigare kunnat haft svar som lett till politiska skarpa förslag som hade ändrat utgången snabbare. Så blev det inte.
Det är intressant att se i historien vad det var som hände och fundera över hur det hade kunnat bli. För socialdemokratin gäller det att lära av historien för att förstå nuet och kunna bygga en bättre framtid.
Vi behöver ha en politik som bygger på de breda löntagargrupperna, för arbetarklassen och medelklassen. En politik för jämlikhet. En politik för oss många, inte bara ett fåtal.
fredag 27 december 2019
Tillbaka till rötterna igen
I dagens blogginlägg diskuteras behovet av ett arbetarparti
Efter ett årtionde där vi har sett högerpopulismens framväxt i Europa och Sverige samt hur en borgerlighet och socialdemokrati som pressas tillbaka går det att dra slutsatsen att väljarna rör sig på ett nytt sätt.
Trogna väljare överger sina partier eftersom de inte kan leverera det som de har lovat. I grunden handlar det inte om sakpolitiken utan om de större linjerna. Om att marknaden levererar överflöd, ger alla möjligheter och alla blir vinnare. Privatiseringar och utförsäljningar ska göra välfärden bättre som gör att alla får sina behov tillgodosedda. Ingen far illa. Löften om arbete, att kunna leva på sin lön, bra pensioner, trygghet i livet. I verkligheten anser människor att det här inte kan levereras. Då söker man sig till nya partier, oprövade men har aldrig styrt. Partier som inte bär ansvar för det uppkomna läget. Det kan inte bli sämre.
Socialdemokratin har varit mycket framgångsrik med sin ideologi och vad som har uträttats utifrån den politiskt. Någonstans på vägen framåt efter slutet av 1980-talet har det skett en förändring. En förändring där det anses att kampen mellan vänster och höger har ersatts av en annan kamp. Mellan de som vill ha mer frihet och rättigheter för människor mot de som vill ha konservatism. I detta gick socialdemokratin in och börja att leta efter en ny konfliktdimension. Det blev identitetspolitiken men i det längre perspektivet har det inte hjälpt.
Konservatismen har åter gjort entre och fått breda ut sig via de högerpopulistiska partierna som fått högerpartierna att gå i mer konservativ riktning. Det gör att kampen om framtiden står mellan det liberala samhället och det konservativa. Socialdemokratin har förpassats till åskådarläktaren med allt minskat stöd i opinionen. När arbetarna lämna ett arbetareparti är det fara å färde och tydliga larmsignaler ljuder.
Socialdemokratin måste återerövra vänster-högerkonflikten i svensk politik, samma sak på EU-nivå och i de europeiska länderna. Det är inte förlegat att prata om klassklyftor, ojämlikhet, arbetarklass, medelklass, överklass, solidaritet, jämlikhet, rättvisa. Tvärtom är de moderna och går aldrig ur tiden. Bedriva en vänsterpolitik går hem och är det som gör att ett samhälle mår bra. Det är bara att titta på Portugal.
Här i Sverige behöver vi vara ett arbetareparti. Ett parti där facken är med och utvecklar politik och framtiden. Vi ska vara ett löntagarvänligt parti. Det handlar inte bara om att få fackliga att bli medlemmar och politiker i vårt parti genom att stå på partiets listor, sitta med i nämnder och styrelser. Det handlar det om att bygga en ny stark, engagerande folkrörelse som bottnar i det fackliga arbetet, i löntagarna, med att göra det bra för oss arbetande människor och våra familjer. Det är vi tillsammans som är i centrum. Alla människors lika värde.
Vi behöver bygga en politik utifrån de breda löntagargrupperna, för arbetarklassen och medelklassen. En politik för jämlikhet. En politik för oss många, inte bara ett fåtal.
Efter ett årtionde där vi har sett högerpopulismens framväxt i Europa och Sverige samt hur en borgerlighet och socialdemokrati som pressas tillbaka går det att dra slutsatsen att väljarna rör sig på ett nytt sätt.
Trogna väljare överger sina partier eftersom de inte kan leverera det som de har lovat. I grunden handlar det inte om sakpolitiken utan om de större linjerna. Om att marknaden levererar överflöd, ger alla möjligheter och alla blir vinnare. Privatiseringar och utförsäljningar ska göra välfärden bättre som gör att alla får sina behov tillgodosedda. Ingen far illa. Löften om arbete, att kunna leva på sin lön, bra pensioner, trygghet i livet. I verkligheten anser människor att det här inte kan levereras. Då söker man sig till nya partier, oprövade men har aldrig styrt. Partier som inte bär ansvar för det uppkomna läget. Det kan inte bli sämre.
Socialdemokratin har varit mycket framgångsrik med sin ideologi och vad som har uträttats utifrån den politiskt. Någonstans på vägen framåt efter slutet av 1980-talet har det skett en förändring. En förändring där det anses att kampen mellan vänster och höger har ersatts av en annan kamp. Mellan de som vill ha mer frihet och rättigheter för människor mot de som vill ha konservatism. I detta gick socialdemokratin in och börja att leta efter en ny konfliktdimension. Det blev identitetspolitiken men i det längre perspektivet har det inte hjälpt.
Konservatismen har åter gjort entre och fått breda ut sig via de högerpopulistiska partierna som fått högerpartierna att gå i mer konservativ riktning. Det gör att kampen om framtiden står mellan det liberala samhället och det konservativa. Socialdemokratin har förpassats till åskådarläktaren med allt minskat stöd i opinionen. När arbetarna lämna ett arbetareparti är det fara å färde och tydliga larmsignaler ljuder.
Socialdemokratin måste återerövra vänster-högerkonflikten i svensk politik, samma sak på EU-nivå och i de europeiska länderna. Det är inte förlegat att prata om klassklyftor, ojämlikhet, arbetarklass, medelklass, överklass, solidaritet, jämlikhet, rättvisa. Tvärtom är de moderna och går aldrig ur tiden. Bedriva en vänsterpolitik går hem och är det som gör att ett samhälle mår bra. Det är bara att titta på Portugal.
Här i Sverige behöver vi vara ett arbetareparti. Ett parti där facken är med och utvecklar politik och framtiden. Vi ska vara ett löntagarvänligt parti. Det handlar inte bara om att få fackliga att bli medlemmar och politiker i vårt parti genom att stå på partiets listor, sitta med i nämnder och styrelser. Det handlar det om att bygga en ny stark, engagerande folkrörelse som bottnar i det fackliga arbetet, i löntagarna, med att göra det bra för oss arbetande människor och våra familjer. Det är vi tillsammans som är i centrum. Alla människors lika värde.
Vi behöver bygga en politik utifrån de breda löntagargrupperna, för arbetarklassen och medelklassen. En politik för jämlikhet. En politik för oss många, inte bara ett fåtal.
torsdag 26 december 2019
Är det dags att lämna socialdemokratin?
Dagens blogginlägg handlar om tanken om det är dags att lämna socialdemokratin.
På debattsidan i Expressen i dag skriver Jonas Thorell, fri skribent och kulturarbetare, om varför han ska rösta på Sverigedemokraterna (Sd) även i nästa val. Han för fram att socialdemokratin har gjort sitt. Partiet har spelat ut sin roll som ledande och tongivande parti. Att välja Sd är en protest. En protest mot att de ekonomiska skillnaderna i vårt samhälle blivit allt större.
Det går självklart att framföra åsikter om att Sd vill fördjupa dessa skillnader då det partiets ekonomiska politik gynnar de rika mest. Det är bara att se vilken budget de stödde 2018, som gällt nu under 2019 i Sverige, eller läsa deras budgetmotion för 2020. Därmed blir det konstigt att stödja ett sådant parti. Trots det är det troligtvis många som resonerar som Jonas Thorell.
Samtidigt har under 2019 många socialdemokrater valt att avsäga sitt medlemskap i S. Före detta medlemmar som varit med i många, många år men som nu tycker att det får vara nog. Antalet väljare som stödjer socialdemokraterna har minskat. Det är ett sluttande plan nedåt som går att se i den ena opinionsundersökningen efter den andra. SCB:s senaste undersökning visar stora tapp i olika väljargrupper. Inom LO minskar stödet för S medan det ökar för Sd. Bland manliga väljare är Sd största partiet. Bland kvinnliga väljare är Sd näst störst och ökande.
Troligtvis finns det socialdemokratiska medlemmar som nu allvarligt funderar på att vara kvar, som inte är nöjda med utvecklingen, som inte tycker att partiet rör sig i rätt riktning utifrån det som sker i vårt land.
Jag förstår att medlemmar har lämnat, att medlemmar funderar på att lämna och att sympatisörer väljer att stötta andra partier. Det är en tydlig signal till socialdemokratin att en annan väg behöver beträdas. Det går till en viss gräns att köra på i samma spår då människor sätter sin tillit till att via hoppet skapa förändring men när det till slut inte sker, utan verkligheten visar hur det verkligen ser ut, väljer man att lämna. I grunden inte så konstigt då det finns som sagt gränser för allt.
Nedgången för socialdemokratin är inte ny. Det har varit en nedgång för socialdemokratin i hela Europa sedan början av 2000-talet, med en kraftiga acceleration efter finanskrisen 2008-2009. Hela 2010-talet har varit en kraftig nedgång. Under de senaste två åren har vi dock kunnat se en liten rörelse uppåt igen, speciellt om vi lägger in det som sker i Portugal, men i många länder når inte S upp i två-siffriga nivåer.
Debattören är inte ensam om att resonera som han gör. De ökande ekonomiska klyftorna i vårt land skrämmer många och många vill se en förändring. Konstigt nog ses Sd som ett val men det är en protest. En protest som folkrörelsepartiet Arbetarepartiet-Socialdemokraterna måste ta på största allvar.
Om vårt parti inte ska fortsätta att gå nedåt och mycket väl hamna under 20% i nästa val måste förändring ske. Det vi inom socialdemokratin måste göra är att bli relevanta i människors vardag. Vi behöver tydligt visa att vår politik bygger på en politik för de breda löntagargrupperna, för arbetarklassen och medelklassen. För jämlikhet. En politik för oss många och inte bara ett fåtal. Låt 2020-talet bli socialdemokratins årtionde!
På debattsidan i Expressen i dag skriver Jonas Thorell, fri skribent och kulturarbetare, om varför han ska rösta på Sverigedemokraterna (Sd) även i nästa val. Han för fram att socialdemokratin har gjort sitt. Partiet har spelat ut sin roll som ledande och tongivande parti. Att välja Sd är en protest. En protest mot att de ekonomiska skillnaderna i vårt samhälle blivit allt större.
Det går självklart att framföra åsikter om att Sd vill fördjupa dessa skillnader då det partiets ekonomiska politik gynnar de rika mest. Det är bara att se vilken budget de stödde 2018, som gällt nu under 2019 i Sverige, eller läsa deras budgetmotion för 2020. Därmed blir det konstigt att stödja ett sådant parti. Trots det är det troligtvis många som resonerar som Jonas Thorell.
Samtidigt har under 2019 många socialdemokrater valt att avsäga sitt medlemskap i S. Före detta medlemmar som varit med i många, många år men som nu tycker att det får vara nog. Antalet väljare som stödjer socialdemokraterna har minskat. Det är ett sluttande plan nedåt som går att se i den ena opinionsundersökningen efter den andra. SCB:s senaste undersökning visar stora tapp i olika väljargrupper. Inom LO minskar stödet för S medan det ökar för Sd. Bland manliga väljare är Sd största partiet. Bland kvinnliga väljare är Sd näst störst och ökande.
Troligtvis finns det socialdemokratiska medlemmar som nu allvarligt funderar på att vara kvar, som inte är nöjda med utvecklingen, som inte tycker att partiet rör sig i rätt riktning utifrån det som sker i vårt land.
Jag förstår att medlemmar har lämnat, att medlemmar funderar på att lämna och att sympatisörer väljer att stötta andra partier. Det är en tydlig signal till socialdemokratin att en annan väg behöver beträdas. Det går till en viss gräns att köra på i samma spår då människor sätter sin tillit till att via hoppet skapa förändring men när det till slut inte sker, utan verkligheten visar hur det verkligen ser ut, väljer man att lämna. I grunden inte så konstigt då det finns som sagt gränser för allt.
Nedgången för socialdemokratin är inte ny. Det har varit en nedgång för socialdemokratin i hela Europa sedan början av 2000-talet, med en kraftiga acceleration efter finanskrisen 2008-2009. Hela 2010-talet har varit en kraftig nedgång. Under de senaste två åren har vi dock kunnat se en liten rörelse uppåt igen, speciellt om vi lägger in det som sker i Portugal, men i många länder når inte S upp i två-siffriga nivåer.
Debattören är inte ensam om att resonera som han gör. De ökande ekonomiska klyftorna i vårt land skrämmer många och många vill se en förändring. Konstigt nog ses Sd som ett val men det är en protest. En protest som folkrörelsepartiet Arbetarepartiet-Socialdemokraterna måste ta på största allvar.
Om vårt parti inte ska fortsätta att gå nedåt och mycket väl hamna under 20% i nästa val måste förändring ske. Det vi inom socialdemokratin måste göra är att bli relevanta i människors vardag. Vi behöver tydligt visa att vår politik bygger på en politik för de breda löntagargrupperna, för arbetarklassen och medelklassen. För jämlikhet. En politik för oss många och inte bara ett fåtal. Låt 2020-talet bli socialdemokratins årtionde!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)